Musiken är stillsam, texten säger inte bara något, utan talar till en. Kanske inte till ens allra lyckligaste vrår, men samtidigt så tröstar den. Ett sällskap genom natten. Den stillsamma gitarren och stämningen får mig att tänka på José Gonzales, men samtidigt är detta något annat.
Poesin finns inte bara i den vackra texten, utan i själva stämningen. Man lyssnar och känner hur något brister. Kanske är det Hugos röst. Kanske mitt hjärta. Kanske både och.
Lyssna på Oro här nedan!