Jag minns när jag var 16, jag gick första året i Gymnasiet och en viss osäkerhet hade redan slagit rot i mig. Småstadstristess blandades med en rivande känsla att inte riktigt känna sig bekväm. Samma år släppte Misery Loves Co. albumet Your Vision Was Never Mine To Share, en skiva som under många år sågs som bandets avslut. Bandet hade då gått från avgrundsskrik till att bli mer återhållsamt, samtidigt som tyngden fanns kvar, men en större betoning på alternativrock, som också visade sig i en cover på The Cures The Drowning man. 19 år senare är man nu tillbaka med efterföljaren, som man döpt till Zero. Man kan se på bandets utveckling på många olika sätt men för mig har bandet blivit lite mindre introvert i texterna och de riktar sig mer utåt, det personliga helvetet finns kvar men blandas också med samhällets mörker. Samtidigt är Patrik Wiréns röst mer återhållsam nu, Patriks variation i rösten har varit med hela tiden, men det återhållsamma har med åren blivit mer framträdande.
Zero känns som en skiva som tar avstamp i den förra på ett bra sätt, det känns som två skivor där grunderna är samma, men att bandet har förfinat och moderniserat grunderna på Zero. Jag skulle säga att nyckellåten är Fell in love, en lugn men tung historia som växer. Titeln kanske lovar en slags kärlekshistoria, men det är snarare en låt som bottnar i mörker. Det är fortsatt mycket självtvivel i texterna, ett krig mot sig själv, men där också aspekterna att det är svårare att vinna ett krig mot sig själv i ett samhälle som står förlamat i kyla och murar tas med. Jag fastnar i larmet, i den ljudmässiga paniken i ett spår som The waiting room, som nog är den tyngsta låten på skivan och som mest påminner om det självbetitlade debutalbumet. Det känns som att man, generellt, låter låtarna ta tid, bygga upp sig och helt plötsligt explodera i ett känslomässigt utlopp. Det låter, med få undantag, väldigt bra.
Lyssna på Zero här nedan!
