söndag 4 maj 2014

Jag är inte i din hud, i ditt kön, i din samhällsposition

Grafik och bild: Sara Leverin

Jag läser då och då om människor som gärna vill bestämma vilka frågor andra ska kämpa för, eller som gärna säger saker som ”det där var väl inget farligt” när någon annan blivit förolämpad. Det blir problematiskt när någon vill bestämma vad andra kan och ska ta åt sig av. Vad vet jag om hur det är att vara exempelvis kvinna eller mörkhyad? Varför ska jag då bestämma vad som är förtryck när jag inte själv är den som drabbas av det? Ska jag stå och peka på frågor och säga det där är inte rasistiskt, det där är inte sexistiskt, när andra upplever det så? Hur ska jag se hur de upplever saker när jag inte är i deras hud, i deras kön, i deras samhällsposition? Det är lite som alla dessa som skyr förorten och har stora invändningar mot den, men som aldrig är där eller ens har varit där. Där förorten är en notis i tidningen eller en förstasida, men inget annat. Därför är det sorgligt att jag som man kan skriva om sexism mot kvinnor och då bli mer lyssnad på än flertalet kvinnor som skriver om samma sak. Samtidigt som jag även kan skriva om rasism och bli mer lyssnad på än de som upplever rasism varje dag. Jag kan absolut se, utifrån min världsbild, vad som är sexistiskt och vad som är rasistiskt, men jag vill inte säga till eller avgöra vad som inte är sexism eller rasism. Det är upp till den som förtrycks att avgöra. Jag vill inte vifta bort det genom skratt, skämt eller oförståelse. Upplever någon ett förtryck så finns förtrycket där. 

Vi uppfattar oss inte som privilegierade, för vi märker sällan alla de gånger världen rullat till vår fördel – däremot märker vi de negativa utfallen tydligt! Jag vet inte hur det är att inte få jobb på grund av mitt förnamn eller efternamn och jag vet inte hur det är att ständigt bli objektifierad. Jag vet hur det är att anses stå längre fram i kön och i hudfärg. Det är upp till de som förtrycks att avgöra vad de tycker är jobbigt och vad som är värt att kämpa emot. Det är inte jag som ska avgöra det. Skulle jag avgöra det så skulle jag förmodligen tränga undan de som verkligen blir förtryckta. Tolkningsföreträdet måste ligga hos de som verkligen drabbas. Ändå verkar det vara många som vill sätta agendan, som vill berätta för andra vad sexism och rasism är och att det är det enda blicken som kan avgöra det. Men vi behöver andra ögon för det, vi behöver minoritetens ögon, minoritetens perspektiv. När en majoritet inte tycker att en sak är främlingsfientlig till exempel så bör vi fråga oss hur den majoriteten ser ut. Har vi frågat folk som är utomstående eller människor som faktiskt drabbats? Kampen måste styras inifrån, inte utifrån. Jag kan inte som man säga åt kvinnor hur de ska bekämpa deras förtryck och jag kan inte som vit säga åt mörkhyade hur de ska bekämpa förtrycket de utsätts för. 

Då och då hör jag människor säga att ”hon förtjänar inte att behandlas så” och ”du förtjänar att bli tagen på allvar”. Vem förtjänar inte det, tänker jag då? Förtryck är väl inte något en ska förtjäna att inte drabbas av? Det är en rättighet att inte drabbas. En rättighet vi uppenbarligen har glömt bort. Problem är något vi måste uppmärksamma och agera, om det är möjligt, i stunden vi märker dem och inte bara förfasa oss över dem efteråt. Då blir världen till slut så full av efteråt att de äts upp av aldrig och vad förändrar väl det?