Ditt ansikte började spricka ut i takt med löven. Vi cyklade längs grusvägar och du sträckte ut handen. Jag tog den och kroppen låg hela tiden på gränsen till ett leende. Oftast så halkade den över. Och vad är finare att halka in i än ett leende? Mitt bröst hade ropat och mina händer hade ropat samma sak. De hade ropat efter en framtid och de fick svar.
Jag längtade efter små händer som kunde gripa både våra fingrar och luften mellan oss. Jag längtade efter att kyssa två andetag samtidigt. Den största kärleken är nödvändigtvis inte den som varar längst. Men mitt liv hade ropat och mitt hjärta hade ropat samma sak. De hade ropat efter en framtid och de fick svar.
