Världen går upp över solen. Vattnet lägger sig till rätta. Stenarna kastar sig mot oss. Du går ner bakom mig och upp genom min mage. Då ligger känslorna åt samtliga fyra väderstreck. Men okej, till slut rycker någon drömmarna i svansen, ber dem vakna upp. Kvar ligger man i sängen, utan sömn och utan någon bestående värme att dela.
Jag vill gå runt med dig. Gå tills mörkret försvunnit, ta några första stapplande steg i morgonljuset. Låta morgonen tränga in i din hud. Låta mig fylla ut ditt skelett lika mycket som du skulle kunna fylla ut mitt. Hoppa några livslängder med mig, stå inte bara still. Gå runt i mig. När hjärtat skingras kommer jag se klart igen.
Jag försöker alltid leva så hållbart som möjligt, men jag vet inte riktigt om mina känslor arbetar under drägliga arbetsförhållanden. Men hur lär man sig att känna hållbart? Och är det ens det bästa alternativet? Tills döden skiljer oss åt. Förr eller senare sköljer döden över oss. Det är inget vi kan hindra. Jag hoppas att det blir lite som att komma hem, fastän man går bort. Min kropp ska orka mycket till och mitt hjärta än mer. Det ska fylla upp ditt bröst lika mycket som du skulle kunna fylla ut mitt.
