onsdag 24 april 2013

Hon kommer inte andas ut mig

Jag fick frågan en gång om livet är oundvikligt men nej, det är väl inte det. Det enda som är oundvikligt är att vi ska dö, livet kan vi glida allt längre ifrån, men döden kommer vi bara närmare. Det finns inget sätt att strypa den, hur många händer man än använder, så fortsätter den andas. Man längtar efter att brinna inne i livet, inne i någon, men till slut hamnar man utanför. Livet växer i flera år, men det kommer inte växa för alltid. Till slut blir det något annat som tar fart och man får anpassa sig efter det. Som sjukdomar. Någonstans finns en vardag som försöker leta sig fram, men någonting är hela tiden annorlunda. Man kommer alltid ha ett liv före något, men inte alltid efter något. Till slut är man själv historia, ens barnbarn sitter och berättar en, man är kvar som ett ljus i ögon, i bröst, i munnar som rör sig fram och tillbaka. För vissa kommer man alltid vara ett leende. Som ord är man oändlig.

Genom livet önskar man att någons väg ska gå genom en. Att man ska ha fotspår i hjärnan, utmed ryggraden, ner i benen. Och vissa morgnar, när man vaknar fylld av en annan människa i bröstet, så kan det kännas som att man är på god väg. Man är på väg igenom någon annans kropp, men man kommer stanna upp där, bli kvar. Den känslan får man behålla ett tag. Man hoppas på det i alla fall, att vakna upp i någon och inse att man får ligga kvar och dra sig i bröstet. Hon kommer inte andas ut mig. Vi kommer inte inreda varandra som tomrum.

Det är så mycket man drömmer om att få göra, många reser jorden runt, andra reser kroppen runt. Kanske är båda ett försök att fly, kanske är det ett försök att hitta något att leta efter. Jag minns när jag som yngre åkte hölass om somrarna, det var det finaste jag visste. Somrarna gick. Jag lärde mig att cykla utan att hålla i styret, att älska utan att be någon hålla fast hjärtat. Var sak tog sin tid. Livet tar sin tid, döden tar sin.


Jag drömmer då och nu om att växa ut i någon. Tänker att det inte spelar så stor roll om kroppen växer, det är rätt naturligt att det blir så, förr eller senare. Men att hitta någon som man växer psykiskt med. Som växer, oavsett hur utseendet förändras. Jag vet inte hur mycket man ökar i vikt om man går upp någons själ, men spelar det någon roll? Den dagen kommer man känna sig vacker. Man vill komma närmare livet, om än bara i ögonblick, tills det tappar andan. Men hon kommer inte andas ut mig i mörkret, idag finns bara ljus. Fortsätt berätta mig, det finns mer att säga. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar