Jag vet inte om det blir så mycket snö i år, vilket är bra både för SJ och för mig, i alla fall när jag tänker åka tåg, vilket jag planerat att göra en hel del i vinter. Men är det snö utomhus blir det ännu finare att göra saker inomhus, särskilt efter att ha varit ute i snön, så jag hoppas på både lite kramsnö och hållahandensnö.
Men man skapar lätt ett antingen eller, och nöjer sig bara med att vara längst ut på någon av de två sidorna. Men det finaste kanske finns någonstans i mitten? De vackraste orden kanske står om inte mellan raderna, så över de gamla raderna, eller varför inte under de gamla raderna. Jag menar att man bör se det som inte finns än, för snart finns det kanske, och man bör se det som inte finns längre, för då kanske det återuppstår.
Ju mer jag tänker på en människa som inte finns längre, både de som inte finns just för mig längre och de som inte finns just för någon alls längre, så återuppstår både hur de pratade med mig och sättet de var på. Tanken kan om inte uppfinna, så i alla fall återvinna. För övrigt hoppas jag att det återigen ska bli trendigt att gå behind the scenes på alla människor, det är trots allt där det vackraste finns. Minst.