Varför samlar sig människor mer när något dåligt har hänt än när något fantastiskt hänt? Det skvallras hellre om dåliga saker någon gjort än om något gjort något bra. Han eller hon ska genast hängas ut, ut och protestera! Nästan som om det är lite skönare att hata än att älska tillsammans. Mot samlar mer än för. Risken finns mer än hoppet. Man behöver inte alltid hata den som gör fel och man behöver inte heller glömma bort den som gör något rätt.
Det är samma sak med miljöfrågan, som inte lockar fler än för få. Antagligen för att många tänker att det bara handlar om naturen, skogar och hav. Vad har det med människan att göra? Om man däremot berättar att människor dör till följd av detta så lockar det kanske några fler. Oftast måste dock en närstående fara illa av det för att vi ska bry oss. Att tusentals människor dör till följd av bomullsindustrin borde väl locka fler att köpa hållbara kläder, men antagligen vet inte så många om det. Eller så vet man om det, men ett billigt pris har inget samvete. Det är svårt att relatera till något som man tror inte har med människor att göra. Sen är det så klart bra att allt fler handlar ekologiskt men man får aldrig strunta i vad det innebär i praktiken. Jag tycker att det är bättre att köpa ett svenskt äpple än ett ekologiskt äpple som fraktats hundratals mil.
Själv försöker jag fraktas så hållbart som möjligt det vill säga i människors känslor. Med tanke på att relationer har en tendens att ta slut så kan jag fråga mig hur hållbart det egentligen är. Men det är tråkigt att ta ut saker, förutom lycka, i förskott!
