fredag 22 oktober 2010

det enda språket jag kan

”utseende är en känsla”

när människor upptäcker sprickor
i sitt ansikte vänder de ryggen mot solen
bara det som anses perfekt får visas upp
jag har aldrig sett hur du ser ut
jag har känt hur du ser ut
utseende är något fysiskt för dig
men en känsla för mig
är jag vacker?
blunda och se efter

”såren läker all tid”

mitt liv släppte inte in dig
men jag hade en kropp som gärna gjorde det
jag hamnade på fel kurs
jag spårade ur
men hade jag kunnat förvänta mig något annat?
någon annan hade hamnat i min kropp
någon annan gick med mina ben
någon annan rörde mina armar
jag hade kunnat begränsa dig i min kropp
men jag gjorde det inte, varför?
som äldre lär man sig att man kan begränsa känslor
det är en vuxen lärdom, men jag avundas den inte
jag vill känna allt i full skala
annars vill jag inte känna alls

”somna och vakna utan”

att försvinna ur någons liv
och att försvinna ur
någons kropp är ofta helt skilda saker
jag är inte ensam i min kropp
men ensam i mitt liv

”ditt språk genomborrar mig...”

när jag läser vid frukostbordet
är det fortfarande orden som
täckte din överkropp som jag försöker tyda
när jag talar är det du som kommer ut ur min mun
du genomborrar mitt språk
nästan som om du är det
kan man tala en annan människa?
om inte, lär mig
om man nu kan tala någon
hur tystar man den igen?
när en människa till slut
är det enda språket man kan

”ett sinne mindre”

jag vill ha en kropp full av rörelse
vara rörelser i din kropp
det är solförmörkelse
men dina ögon lyser
de lyser alltid
hur får man ett hjärta att sluta stamma?
stäng munnen och säg det till mig
om du är vacker?
blunda och se efter
ett sinne mindre
en känsla mer