söndag 22 augusti 2010

det finns ändlösa ängar där du inte finns

jag viskar till dig
och ruvar på känslorna
tills de rör sig av egen kraft

benen springer fortare än huvudet
och jag vet inte var jag vill nå fram någonstans
nå fram och stänga världen bakom mig?
inte om du finns där
det sägs att förlusten är alltings mått
och att tiden är det som får allting att inte hända samtidigt
kanske är det just därför allting blir så lockande
att få alla händelser att inträffa samma sekund

folk skulle kyssa varandra samtidigt
som de lämnar varandra för gott
de skulle börja sakna varandra i samma sekund
som de kommer hem och saknaden tar slut
vi skulle bli gamla och födas i samma sekund
jag skulle gå och lägga mig samtidigt som du går upp
jag skulle ta på mig din tröja samtidigt som du tar av dig den
inget hade varit kronologiskt

om allt i livet hände samtidigt
vad hade du då helst velat uppleva?
om nu förlusten är alltings mått
varför inte försöka ändra på det?

för vem vill mätas i förlust?
jag skulle kunna gå fram till dig
men ändå inte nå fram
man kan inte sträcka fram sitt utseende
eller kön för att nå någon

man måste sträcka fram sitt inre
och få en annan människas inre tillbaka

det är det svåra, men också det vackra

så jag viskar till dig
och ruvar på känslorna
tills de rör sig av egen kraft

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar