lördag 19 juni 2010

Att vara världens finaste problem

Hon brukade säga att hennes förhållande blivit sådär, när hon tog upp deras problem med honom svarade han tänk inte så mycket. När jag fick höra det tänkte jag att killar kanske, generellt sätt, är mer benägna att nöja sig. Fast det kanske inte är så bra i relationen. Hellre än att ta itu med de problem som finns ignorerar de problemen och fortsätter som det alltid varit, eftersom att de är trygga i det, medan kvinnor tänker mer på relationen och lättare ifrågasätter. Därför är det bra om båda vill kommunicera och förändra och ta itu med de brister som faktiskt finns, innan det är för sent. Vissa samtal behöver man ta för att utveckla relationen, problem löser sig sällan självmant.

När hennes pojkvän kom hem från jobbet satte han sig ofta direkt i soffan, satte på tv:n, klappade henne på rumpan och sa fan, älskling, vad bra vi har det, fast veckan hade varit kantad av problem. Han hade porrsurfat hellre än somnat samtidigt som henne, hushållet hade blivit ett andra heltidsjobb, fast utan lön, mer än en klapp på rumpan då och vad bra vi har det!

Problemet blir att många ser för nöjt på det dem har, istället för att göra det man har till en stabil grund som man senare kan utveckla så blir det man har, så länge det fungerar okej, både ytan och djupet. När det tog slut sa han vi som hade det så bra och han hade blivit både chockad och ledsen och då hade hon under ganska så lång tid försökt att diskutera och ventilera hur hon kände och om sina önskemål. Han var van vid att maten alltid fanns på bordet när han kom hem, att det alltid var städat, att toalettpappret aldrig tog slut och att sängkläderna var rena, men han funderade aldrig på varför det var så, vem som gjorde allt jobb. Istället för att fundera på varför det var rent, hade ett rent hem istället blivit utsikten han hade vant sig vid.

Jag sa att jag skulle vilja ha ett jämställt förhållande, att den största jämställdhetsbonusen så klart är att båda könen får ut lika mycket av sina liv, att barnen får lika mycket pappa som mamma, att förhållanden inte ska grunda sig i om de är samkönade eller olikkönade, utan i om de är samkänslade eller inte och att respekt och kommunikation inte bara blir substantiv utan verb, alltså, något man gör istället för en sak som bara ligger där.

Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att våga ställa frågorna. Till slut behövs något annat, en filosofi som säger framåt, en som hyllar människans inre delar, och får oss att tro på oss själva, att vi kan förändra samhället och vårt sätt att hantera relationer, för det kan vi! Men jag förstår inte hur vi ska kunna förändra något om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen. Jag vill att skavanker, dåligt sex, dålig hy och felaktiga beslut också ska få plats. Jag vill ha den osminkade sanningen. Relationer är inte något som ska putsas för att sedan visas upp, ibland behöver man visa upp det som är mindre bra för att kunna analysera det och veta vad man ska göra härnäst.

Jag blir trött när en flyktig bekant säger jag skulle nog kunna knulla med vem som helst, bara för att det går, för om sex och relationer är något man bara har och gör med vem som helst, hur som helst, utan krav, så skulle man ju slippa tänka. Om allt bara handlade om sex, sådär som vissa säger att det gör, skulle allt vara så enkelt. Man skulle slippa tänka, slippa känna, inte ha några krav och alltid vara lycklig och vad är egentligen integritet värt?

Själv fortsätter jag drömma om att få somna bakom någon, med en arm om en annan människa, fast det har ju förstås egentligen inget med sex att göra. Jag vill få höra att min kropp är fantastisk, att min själ är fantastisk, att hela jag är den underbaraste som någonsin funnits i någons liv, vara en relation någon kan hantera, en hand som hjälper till, och inte släpper vid minsta problem.