Hon brukade säga att
hennes förhållande blivit sådär, när hon tog upp deras problem
med honom svarade han tänk inte så mycket.
När jag fick höra det tänkte jag att killar kanske, generellt
sätt, är mer benägna att nöja sig. Fast det kanske inte är så
bra i relationen. Hellre än att ta itu med de problem som finns
ignorerar de problemen och fortsätter som det alltid varit, eftersom
att de är trygga i det, medan kvinnor tänker mer på relationen och
lättare ifrågasätter. Därför är det bra om båda vill
kommunicera och förändra och ta itu med de brister som faktiskt
finns, innan det är för sent. Vissa samtal behöver man ta för att
utveckla relationen, problem löser sig sällan självmant.
När hennes pojkvän kom
hem från jobbet satte han sig ofta direkt i soffan, satte på tv:n,
klappade henne på rumpan och sa fan,
älskling, vad bra vi har det, fast veckan
hade varit kantad av problem. Han
hade porrsurfat hellre än somnat samtidigt som henne,
hushållet hade blivit ett andra heltidsjobb,
fast utan lön, mer än
en klapp på rumpan då och vad bra vi har
det!
Problemet blir att många
ser för nöjt på det dem har, istället för att göra det man har
till en stabil grund som man senare kan utveckla så blir det man
har, så länge det fungerar okej, både ytan och djupet. När det
tog slut sa han vi som hade det så bra
och han hade blivit både chockad och ledsen och då hade hon under
ganska så lång tid försökt att diskutera och ventilera hur hon
kände och om sina önskemål. Han var van vid att maten alltid
fanns på bordet när han kom hem, att det alltid var städat, att
toalettpappret aldrig tog slut och att sängkläderna var rena, men
han funderade aldrig på varför det var så, vem som gjorde allt
jobb. Istället för att fundera på varför det var rent, hade ett
rent hem istället blivit utsikten han hade vant sig vid.
Jag sa att jag skulle
vilja ha ett jämställt förhållande, att den största
jämställdhetsbonusen så klart är att båda könen får ut lika
mycket av sina liv, att barnen får lika mycket pappa som mamma, att
förhållanden inte ska grunda sig i om de är samkönade eller
olikkönade, utan i om de är samkänslade eller inte och att respekt
och kommunikation inte bara blir substantiv utan verb, alltså, något
man gör istället för en sak som bara ligger där.
Man behöver inte ha
svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att våga
ställa frågorna. Till slut behövs något annat, en filosofi som
säger framåt, en som hyllar människans inre delar, och får oss
att tro på oss själva, att vi kan förändra samhället och vårt
sätt att hantera relationer, för det kan vi! Men jag förstår
inte hur vi ska kunna förändra något om de enda som får visas upp
är de som lever upp till idealen. Jag vill att skavanker, dåligt
sex, dålig hy och felaktiga beslut också ska få plats. Jag vill ha
den osminkade sanningen. Relationer är inte något som ska putsas
för att sedan visas upp, ibland behöver man visa upp det som är
mindre bra för att kunna analysera det och veta vad man ska göra
härnäst.
Jag blir trött när en
flyktig bekant säger jag skulle nog kunna
knulla med vem som helst, bara för att det
går, för om sex och relationer är något man bara har och gör med
vem som helst, hur som helst, utan krav, så skulle man ju slippa
tänka. Om allt bara handlade om sex, sådär som vissa säger att
det gör, skulle allt vara så enkelt. Man skulle slippa tänka,
slippa känna, inte ha några krav och alltid vara lycklig och vad är
egentligen integritet värt?
Själv fortsätter jag
drömma om att få somna bakom någon, med en arm om en annan
människa, fast det har ju förstås egentligen inget med sex att
göra. Jag vill få höra att min kropp är fantastisk, att min själ
är fantastisk, att hela jag är den underbaraste som någonsin
funnits i någons liv, vara en relation någon kan hantera, en hand
som hjälper till, och inte släpper vid minsta problem.
