torsdag 11 februari 2010

låter dig snarare komma in

måndag, morgon

jag drömde att jag var tillbaka på min systers bröllop
det jag kommer ihåg mest
är att jag såg morfar och mormor dansa
de log mot varandra, hela tiden
jag grät när jag vaknade
för jag insåg för första gången
att de kanske inte kommer vara vid liv
och dansa leendes mot varandra
på mitt bröllop

tisdag, förmiddag

på spårvagnen satt jag bredvid en tjej som inte var vacker
förrän hon log
kanske är hon den där som ingen vill prata med
kanske kommer hon hem till någon som inte frågar hur hon mår
jag tror att det är viktigt att inte bara må
utan att ha någon eller något
att må för

tisdag, eftermiddag

är inte tanken en vacker mötesplats?
det regnar, igen
men jag delar hellre oväder än är ensam värme
tankarna ropar på varandra

onsdag, morgon

jag är 26 nu. jag kan inte säga att jag är rädd för att åldras
men kanske lite rädd för att känna det, märka
jag ser hellre hud åldras än känslor

onsdag, kväll

jag är hellre någon som en person behöver vara med
än någon som hundra personer vill vara med

torsdag, morgon

du ligger vindstilla på mitt golv
och jag tänker att det finns vackra saker i livet
men jag vet inte om livet är vackert
jag förstår inte det här med vackra saker
för att något ska vara vackert
så behöver det inte vara bra för en
du är vacker när du smeker över min rygg
men du är också vacker när du är sjuk
och när du gråter
och jag stänger inte fönstret när du regnar
utan låter dig snarare komma in
men jag förstår inte varför åska är vackert
eller väggar som inte står emot min längtan
eller döden

torsdag, eftermiddag

hur många sinnen behöver man
egentligen för att verkligen tycka om någon?
varför kan jag inte fotografera din lukt
utan bara sakerna som luktar?
jag saknar dig
om du inte finns i mitt liv
så finns du inte alls

torsdag, kväll

vi gled ut i en liten roddbåt idag
och kysstes lugnt och länge
därute på båten
jag kysste dig
som en liten katt som böjer sig ner för att dricka
- du, älskling, första gången du ringde mig
så åt jag middag med mina föräldrar
och jag minns bara att maten var väldigt salt
när jag sa det till min pappa så ringde du
- vad pratade vi om?
- att maten var salt, tror jag
och sen skrattade jag bara
sen sa jag att jag hade berättat om dig
för alla mina vänner
och sen skrattade jag, igen
- du, när du ler sådär så vill jag bara ta kort på dina smilgropar
eller måla dem i vattnet med långfingret, får jag?
- sluta, haha! du är så dum.
- förlåt, älskling
- försvinn aldrig från mig, oskar?
- jag lovar, ska vi bada?

natten var tyst, som längtan
och vacker, som dig
när vi hade badat
hade din hud blivit skrynklig.
- du, ser du vad vattnet skrivit längs din kropp?
- jag är mest skrynklig
- men det är det skrynkliga som är orden
får jag läsa om jag lovar att blunda?
- hur ska du kunna läsa om du blundar?
- jag känner din hud, jag kan översätta dig
- slutet också?
- det finns inget slut
- vad varar längst, minnen eller verkligheten?
- jag vill inte bli ett minne, vad behöver du, oskar?
- jag behöver inget annat, jag behöver det jag har
- blundar du fortfarande?
- jag lovade
- vill du läsa mig?
- det står bara en mening
- vilken?
- vill du gifta dig med mig?

7 kommentarer:

  1. åh, så vackert och romantiskt...

    SvaraRadera
  2. Du skriver fortfarande vackrast i världen. Verkligen. Och jag kunde känna igen mig i det du skrev i första stycket för det är så jag kan tänka om min döda farfar. Att jag tycker synd om de personer som kommer in i mitt liv och inte får träffa honom. Att jag sörjer det faktum att han inte kan se mig bli lycklig, att han inte kan hålla tal på mitt bröllop om jag gifter mig, att han aldrig får förgylla mina barns tillvaro, om jag får några. Sen kan jag tänka att det låter själviskt men det jag känner mest är ju att han var en så fantastisk människa att jag vill att alla som jag tycker om, skulle få möjligheten att träffa honom. Nu får de bara träffa honom genom mina ord och beskrivningar om honom. Men åh vad fint det måste ha varit, att se dem dansa. Ett dyrbart minne som du nog alltid kommer hålla väldigt nära hjärtat.

    SvaraRadera
  3. Ulrika: Tack så varmt! :)

    SvaraRadera
  4. Det här är så fint att jag nästan avlider lite. Hm, jag känner mig nästan lite dum som alltid kommenterar likadant. Men varje gång man läser det du skrivit så blir man lite förstummad över hur vackert det är, så det kan nog inte hjälpas.

    SvaraRadera
  5. jag återkommer hit och då och, ibland behöver jag försvinna bort. Hur dina ord alltid lyckas göra mina försvarsmurar till ruiner.

    du har alltid haft förmågan, oskar, att ta sönder så många illusioner. illusionen om kärlek blir genom dig faktiskt en verklighet, inte en förställning eller en dröm, utan något man känner i huden, hårbottnen, i varje andetag, så fort man väljer att läsa en enda rad ur din blogg.

    sluta aldrig, ge aldrig upp det här.

    SvaraRadera
  6. Solanas: tack för en vacker kommentar, vad fint att få läsa! är glad att jag kan få dig att känna så, även om man kanske behöver sina försvarsmurar, så antar jag att man behöver något som kan ta sig igenom dem också.
    det är i alla fall fint att du vill läsa då och då, och jag hoppas du vågar låta något komma igenom muren :)

    SvaraRadera
  7. oskar.
    vet du det är så himla fint att jag fick lära känna dig en gång i tiden.
    även om jag var för ung och för rädd för att veta vad kärlek egentligen var. förlåt för det.
    du skriver så fantastiskt. och fortfarande tänker jag på dig när jag hör vissa låtar. som "don't talk to me i fall in love so easily". är det inte fint att vi föralltid gör vissa avtryck i människors liv?
    Fast det vet man egentligen inte förrän man har levt ett helt liv och fortfarande blir ihågkommen.
    Föralltid kanske inte ens finns.
    Okej nu får jag sluta fundera.
    Hör av dig något.

    SvaraRadera