jag vaknade upp död idag
och det enda som gjorde folk ledsna
var att jag inte brydde mig
det finns ingenting som känns verkligt eller hoppfullt
ingenting att hänga upp sin framtidstro på
sen och sen och sen kommer aldrig
nu är alltid det förra sen
det man satte sitt hopp och sin längtan till.
om tio år. då har det nog ordnat sig.
då är jag nog lycklig, älskad, på riktigt.
då är jag oskar. fantastisk. och så.
men aldrig.
efter tio år sitter jag i ett nytt rum
och lyssnar på samma musik och tänker samma tankar.
att jag bara litar på någon
när jag inte står ut med att vara ensam längre
att jag är ett missfall som gått tjugoett år över tiden
som ett sår som är på väg bort
men så är det ju inte. hoppas jag.
klockan är två på natten.
jag antar att jag är för ensam för att sova så jag
hoppas att jag en dag dör i sömnen
känner tårar falla
tänker tanken på hur många mil de skulle falla
om de vore du.
inte tänka negativt nu.
jag vill lära mig att klia din rygg
och klia dig på armen med naglarna lite löst
och inte för hårt och skicka ett sms för jag saknar dig så
och jag är full av popmusik och jag hatar allt det som betyder så jävla mycket
och vi kan åka tåget härifrån ensamma och aldrig komma tillbaka
men vågar du vara ensam med mig?
vågar du vara kär i mig?
jag vågar inte ens säga att jag är kär i dig
jag har sagt och eh alltför många gånger
trots att jag bara hela tiden vill fråga
om jag finns i dina blå himlar eller i dina grå
men hur du inte svarar på mitt sms
och jag tolkar varje signal som att du hatar mig
att du inte vill ha med mig att göra
att du tycker att jag är tråkig och dum
och inte värd att spendera tid på eller ens sms-pengar
och jag hatar hur jag ångrar att jag skrev det där sms:et
jag hatar hur jag ångrar det
för jag borde inte ångra det jag borde stå för det
för att jag skrev det som kändes rätt men ändå ångrar jag det.
jag ångrar allt.
men gud vad jag saknar
någon att hålla i handen genom parken
och på bussen hem
någon att cykla hem ifrån och bli svartvit med
någon att baka bullar till
någon att tänka på vår världsomsegling runt varandra med
tänka att du luktar så gott när du gråter
tänka att vi träffas och promenerar i flera timmar
och du frågar flera gånger hur jag mår
och jag tittar ner i marken och pratviskar
det är väl bra
och du missar sista bussen och jag erbjuder min soffa
och du tackar ja och jag tar fram kakor
och hela natten sitter vi där helt tysta och äter
smular ner allting
blundar på varandra
tänker och inser hur vi hela tiden försöker
måla varandra på insidan av våra ögonlock
och hur du till slut säger
förlåt att jag smulat ner i sängen och sådär
men det var bara olyckan som smulades isär
