Man är jävligt svår att ta tag i

Jag började jobba hemifrån för ett tag sedan. Jag hade insett att boka tvättid och att boka psykologtid egentligen är samma sak, bara att man ger sig på olika system. Jag hade i höstas insett att just när allt är rörigt i huvudet så försöker jag rätta till andra röror. Har jag damm längst in i hjärnans hörn är det lättare att börja damma av lägenhetens hörn. Centrifugeringen i tvättstugan tar säkerligen 10 minuter, men hjärnans dito upplevs mer obehaglig. Som att man bara vill undvika den. Det är lätt att den inre vårstädningen aldrig blir av, men glatt möter vi upp våra grannar och gör det fint på gården och i trapphuset. Men det finns andra trapphus och ses de inte över når kanske inte ens en brandstege dit när det väl behövs. 

Jag började med enklare saker som att tömma soptunnan. Man samlar på sig en del skräp i skallen om dagarna. Att gå igenom och rensa kroppens avlopp full av onödiga sms man skickat mitt i natten, oron över att man sagt för mycket, för lite, gjort bort sig tar en lätt till hjärnans Monopol-runda där det alltid slutar med att man får gå direkt till fängelse utan att passera gå. Då är det lättare att rensa avloppet i duschen, även när den mentala duschens avlopp är än viktigare att ge sig an. Det är lättare att rensa undan hår än jobbiga grejer man sagt eller gjort. 

Mitt liv hade aldrig varit mer rörigt än i höstas och när det kändes som att avloppet svämmade över och när alla luckor i mitt huvud stod vidöppna så blev det svårare att hantera luckor som lämnades öppna i köket, damm i hörnen, ett smutsigt bord, odiskade tallrikar. Det gick inte att ha kombinera ett stökigt inre med en lika stökig omgivning. Därför började jag jobba hemifrån och någonstans insåg jag att det är så mycket enklare att ge sig på de mindre sakerna än att göra de livsviktiga renoveringarna på sig själv. Underhållsarbetet. Plötsligt befinner man sig i en kropp där alla rör läcker - bara för att man är så jävla svår att ta tag i.