Det är våren 2016 och jag har precis tackat ja till att få ECT som antidepressiv behandling då psyket inte svarat jättebra på medicin. Jag är inlagd på Danderyds sjukhus och de kommande tre veckorna kommer jag sövas två gånger i veckan och få elchocker in i mitt lilla deprimerade huvud. Läkaren säger till mig och min mamma under vårt samtal att den här behandlingen har gett mycket goda resultat för tidigare patienter. Min mammas hjärta värker och jag greppar efter halmstrån när det kommer till bot och bättring.
Jag får ECT och resten av 2016 blir en dimma jag inte kommer ihåg. Likaså den gången jag var på konsert utan att i efterhand kunna förstå själv att jag var där. Jag vet att jag var där för att min syster som var där med mig har berättat och jag har tydligen tagit en bild på konfettiregn och uppsträckta händer men upplevelsen är puts väck. Jag minns ingenting.
Det lilla jag minns är att vi tog tåget till Göteborg någonstans i mitten av försommaren och väl framme mötte vi upp min systers kompis och hennes kille. Sen minns jag att vi var på ett hotell vi hade bokat för natten och att vi medan vi väntade på vårt rum tog ett glas bubbel i lobbyn. Jag minns att vi kom in på konserten, att jag sprang på en vän i kön till toaletterna. Jag minns att det serverades folköl i barerna på planen och jag minns att jag tyckte att vi stod för långt bak. Vi skulle se Håkan Hellström på Ullevi men musiken har suddats ut ur minnet av den här konserten. Den känns men den hörs inte. Min syster har i efterhand berättat att Thåström gästade och jag tänker att, det skulle jag väl ha kommit ihåg?
Sena kvällar när jag druckit några glas vin brukar jag lägga mig i soffan under mitt mjuka täcke, leta fram konserten på youtube och låtsas att jag är tillbaka. Jag har försökt så många gånger att relatera till upplevelsen men det skulle kunna vara vilken konsert som helst.
Så är det ett minne även fast jag inte minns? Kan jag förvalta det och vårda det så det finns kvar hela livet och vad kommer jag isåfall minnas mest? Konfettiregn och uppsträckta händer eller den där våren jag bestämde mig för att pröva elchocker istället för piller? Vilken aprilhimmel vill jag somna under, den som faktiskt var eller den som Håkan sjöng om försommaren 2016?
Ikväll somnar jag till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger och hoppas att jag kände den i bröstkorgen lika starkt då som nu men det kommer vi aldrig få veta.
För jag minns inte.
/ ALVA
Lyssna på Det är inte bara månen här nedan!
