Det globala är det privata. Det som händer där händer här. Det som slutar slå i någons kropp ska fortsätta slå i din. De mörka krafterna försöker ta tag i landet, för feminismen och antirasismen är på frammarsch, klart att de mörka krafterna blir rädda och försöker greppa sina sista hatiska halmstrån. De stråna som ska växa till ett land där folk stängs ute på grund av kön, hudfärg, religiös tillhörighet och ålder. Jag vill ta ansvar genom att aktivt göra motstånd mot den delen som stänger människor ute. En annan som tar aktivt motstånd är Emil Jensen. Kvällen är minst sagt fullsatt på Storan i Göteborg och hjärtligt tonsatt. Turnén I det nya landet fortsätter i samma ton som den senaste skivan med samma namn. Det var tänkt som en glad föreställning men i sista stund ändrade ett uppbrott på det. Föreställningen präglas mycket av det, både i det ljuvliga mellansnacket och i låtar som Till och med dom. Samtidigt finns en dröm om att vi människor ska hjälpas åt, finnas för varandra och ge varandra hundra chanser och inte bara bli människor som går åt i alliansen. Emil duckar inte för något, varken med hjärtat eller rösten, och jag tror att många brinner än mer för att engagera sig efter att ha sett honom. Vid entrén till Storan står människor från föreningen Ingen människa är illegal.
Föreställningen behandlar politik och uppbrott - vad är det för land vi bygger och varför vill vissa stänga ute andra när vi mår bäst av att hjälpa varandra? Ni som följer vilken kvällstidning som helst eller är medlem på vilken social media som helst vet att meningen ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet” är otroligt vanlig. Naturligtvis säger folk det ändå, men i de flesta fallen den meningen yttras så har personen sagt antingen något främlingsfientligt eller sexistiskt. Emil vänder och vrider på den meningen några gånger under kvällens gång, på ett ofta underfundigt vis. Han är verkligheten och ber oss att vara hans önskedröm. Han frågar ”Kan man egentligen säga något utan att anklagas för att vara rasist eller sexist” och vi svarar ”Jadu, det kan du!”. För sanningen är ju att en anklagas egentligen bara för att vara rasist eller sexist om en uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt. Svårare än så är det inte. Han tar även in meningen i relationer när han säger ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”. Emil Jensen skapar både skratt och tårar i ögonen, uppbrottslyriken som påverkar mig personligen och hans analys av samhällstragiken som påverkar både mig, landet och världen. Jag sitter där och ler samtidigt som en sorg växer i hjärtat. Ett utåtblickande mot världen, ett inåtblickande mot hjärtat och själen.
Det är mellansnacket som lyfter föreställningen till Göteborgs höjder, men samtidigt är det Jensens blandning av poesi, musik och politik som gör honom så speciell. I låtar som Växlande molnighet som under sju minuter beskriver ”den bästa veckan hittills” och i dikter som Samma värld så är Emil störst. Vi lever i samma värld, ändå ser våra liv, möjligheter och rättigheter så olika ut. Emil ger sina toner till de som sällan blir hörda. Han tar med sig medmänskligheten upp på scen och låter den bli något annat än ett pappersjobb.
