torsdag 7 juli 2011

vade mecum

regnet föll andfått ner
medan stjärnorna slog mot fönstret
nätterna hade slutat vara linjära
vi brukade uppfatta dem så
men tiden rör sig alltid åt flera håll

du tänkte att en promenad vore bra
du tänkte att om du rör dig kommer 
världen inom dig att göra detsamma
men världen rör sig hela tiden
även hos de som sitter still
det handlar bara om att följa efter den
eller låta bli
om ens kropp bara består av det förgångna då?
då är det dags att röra sig

det är viktigt att se på det förflutna
som något man har passerat
att man alltid går framför det
så att minnen ska ha så lite inflytande på oss som möjligt

det är svårt att hitta fram i nuet
när varje väg leder fram till ens minnen
det förgångna leder lätt till svartsjuka
att känna sig som en av flera floder
men vilja vara den enda som leder ut till havet

dessa tankar fick mig att spricka upp
jag lät världen kastas ut
för att återvända på kvällen med något nytt
kanske kände jag att världen hade öst på länge nog
jag behövde inte bli täckt av fler städer
fler människor
kroppen förminskas inte med åldern
men man lär sig att man inte behöver 
fyllas av så många människor som möjligt
antal är alltid irrelevant

min största rädsla är att vara tillfällig
våra liv är måhända tillfälliga
men vi vill sällan vara tillfälliga i andras
stanna
var? överallt
där jag rör mig
där jag kommer röra mig
där jag andas
där jag slutar andas
jag tittar upp mot taket
dagen börjar återvända
stjärnorna har slutat slå mot fönstret
natten simmar ut
jag kröker mig in i din kropp
världen öser på
nu och sen kan inte särskiljas
ett tvillingpar gör en försiktig kullerbytta i din mage
ditt ansikte blir mitt hem
där finns ett rum
en tid att sova i

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar