jag sitter i slottskogen
och försöker teckna oss på vattnet
men det är ganska svårt
att skvätta konstverk med fyra händer
när man bara är en
sen kommer du och
jag tar fram mobilen och låtsas ringa till nån
du vet att det är mer för att visa dig att jag har ett annat liv
som jag allra minst har
varje gång du håller med mig får jag en känsla av du hatar mig
och att min åsikt är obetydlig
eftersom du inte diskuterar emot den
jag önskar att jag var sådär som du beskrev mig
för de här sidorna av mig klarar jag inte av
jag har ringt dig för ofta och sagt mer än vad jag borde
och jag vet, du har sett för mycket
och du vet alldeles för mycket
men ändå så stannar du kvar
jag ser dig fånga regndroppar vid ån
de som faller och aldrig kommer därifrån
du säger att när världen är grå
får man måla sina egna regnbågar
jag ler och säger tänk om födseln mest är en långvarig
oro för ett liv som aldrig händer
och att nostalgi endast är något som räknas in
som en fördel för de som sitter med en hagelbössa
i munnen och väger för- och nackdelar
med att skjuta sig
du säger inget
jag tar dina händer för att sluta skaka
du frågar om vi ska pussas en gång till
och jag frågar en sista gång?
och vi ler
med mina läppar tecknar jag stjärnbilder över din kropp
canes venatici längs din hals
ursa minor över dina fingrar
aquarius lätt utsmetad under dina ögon
jag drar upp din tröja och gömmer aquila där under
för att slutligen kyssa monoceros på din panna
och Pisces tätt intill
jag vänder mig om
dina ögonfransar kittlar mig i nacken
med varje nervöst blinkande
jag märker att du försöker säga något
istället viskar du äh, det var inget
men du, du borde verkligen säga vad du tänker
även om det kommer ta hela natten
för precis som kometer kanske ingen får syn på oss igen
precis som kometer kanske vi aldrig får en ny chans
