Laleh Pourkarim, 29, har på tidigare skivor använt flera språk för att nå ut med sin musik. Låtarna har varit fylld av massa färger, där hennes röst har varit hennes musik, istället för att bara vara en del av den. Låtarna har inte känts anpassade efter något annat än Laleh själv.
På nya skivan Sjung, hennes fjärde i ordningen, använder hon, förutom på tre svenska låtar, det engelska språket. Det är inte bara språket som skiljer låtarna åt, utan även känslan som musiken ger. Medan de svenska låtarna ter sig mer lekfulla och personliga, så vandrar de engelska, med få undantag, runt mellan radions tjocka väggar. Det känns som att hon lättat på det personliga och klivit över på en annan sida. Fast bara med ett av språken. Medan de svenska låtarna ber om äkta känslor så verkar de engelska sträva efter att bli omtyckta av alla. Det ger en lite kluven bild av skivan. Bergen har slätats ut.
Skivan inleds med Elephant där hon sjunger om elefanter som rest sig ur gyttjan. Nu vet jag att låten har en helt annan innebörd, men det känns som att det är just gyttjan som saknas, den rena ljudbilden döljer det lekfulla allt för bra. Laleh dansar med Ted Gärdestad i dödsbejakande Vårens Första Dag, och nog önskar jag att den lekfullheten hade fått prägla hela skivan. Sjung är inte alls dålig, men en skiva där ett språk har växt upp och ett annat fortfarande vill sjunga till de som försöker förstå på riktigt. Tyvärr får det förstnämna störst utrymme. Rösten har tidigare knytit ihop helheten, nu känns det som att den snarare har löst upp den. Det perfekta växer inte på samma sätt som de spontant spretiga.
