Jag gick ut om kvällarna med ett koppel i handen för att se om drömmarna skulle springa mot mig igen. Jag tog med mörkret ut i skogen, sorgen över sjukdomar, allvarliga sjukdomar. Livets bräcklighet. Jag lät dem alla springa av sig där i skogen.
Jag promenerade i Göteborg på morgonen. Långt innan hetsen. Jag gillar staden som mest när den håller på att vakna. Jag mötte en främling som pratade om att han skulle lämna sina barn på förskolan, han berättade om hur han saknade sin egen barndom. Barndomens gränslöshet, där inget var orimligt, vilka världar drömmen än skapade. Det var ett fint, kort samtal. Ingen hets eller avbrutna meningar.
Jag gick därifrån med känslan av det fina i att någon gång få barn. Ta med barnen på äventyr, klättra i träd, springa genom allt möjligt, läsa sagor, lära dem cykla.
Jag minns hur svårt jag hade för att lära mig att cykla, och hur stolt jag var när det gick, när jag vågade cykla utan att hålla i styret. Samtidigt är det förstås bara en del av allt, vid sidan av det som kommer bli tufft och svårt.
Det är så mycket som kan gå från bäst till ingenting alls, både vänskap och livet i stort. Som om mörkret och sorgen hela tiden ligger någonstans med siktet inställt, redo att när som helst skjuta en.
Samtidigt vet jag att när livet inte känns tillräckligt bra, när det är något som skaver, så beror det ofta på att jag inte är tillräckligt nära det liv jag vill leva. Det är kväll när jag sätter mig på tåget hem, kväll som några minuter senare övergår till natt, och jag tänker på vad Tove Jansson en gång skrev: "Att resa om natten är finare än nånting annat."
Och så är det. Även om resan sker i sängen, med slutna ögon.
