 |
| Foto: Mikael Olsson |
Bland det finaste jag vet är att se människor som så tydligt älskar att leva, där det syns i hela kroppen. Det kan verkligen göra mig tårögd. Stina Wollter är verkligen en sådan person och på många sätt en riktig förebild, hon vägrar censurera sig och är så otroligt livsbejakande. I en värld som tycks vara konstruerad för att bryta ner en så lyfter hon sig själv och andra och visar att det finns andra vägar, andra sätt att se på sig och sin kropp. Det är så många som gör andras kroppar till kommentarsfält och ju oftare ens kropp blir till ett sådant kommentarsfält, desto mer modereras det av en känsla som viskar i en allt högre ton att man inte riktigt duger. Matvanor blandas in, motion, ålder, karaktär. Sen börjar sökandet efter något som kan rädda en, en diet, en produkt, ett ingrepp, ett annat sätt att tänka, en annan livsstil som man egentligen inte har råd med.
Jag minns att jag vägrat bada på grund av min kropp, vägrat gå på fester, vägrat duscha med badrumslampan tänd - för det har varit så mycket skönare att dölja saker, dölja mig själv, till och med för mig själv. Kvällen blev en slags räddning, snyggare ljus och inga upplevda brister som får en glödlampa på sig. Men om dagsljuset förut invaderade kroppen, förklarade krig mot den lärde Stina mig att våga lyfta den istället. Trots att taggningar på Facebook kan vara lika jobbiga som innan och att jag fortfarande hellre ser mig i spegeln med lampan släckt än tänd. Det kan vara så svårt att släppa kontrollen, men den fulla acceptansen tar tid och den får ta tid. Stina fick mig att inse att i utseendet finns inga begränsningar, trots att samhället försöker intala en om annat. Men det är klart att jag inte behöver raka mig överallt för att gå till stranden och bada och det är klart att jag inte behöver bry mig om den personen som skrattande bad mig ställa mig bredvid min dåvarande flickvän bara för att han aldrig sett en man vara kortare än en kvinna innan. Men med det sagt så är det svårt att inte påverkas, hur ska man själv lyckas dra upp rötterna till allt tvivel när samhället oavbrutet förstärker en bild, en norm där vi ska gå runt och tvivla på oss själva?
Jag stod på vågen efter varje klassfest för att se om jag hade gått upp i vikt. Jag hade ätit extra mycket grillchips, druckit extra mycket cola. Min största önskan var att gå upp i vikt för folk påpekade ofta att jag var för smal, för liten, att jag borde ta en kaka till. Och jag hade inte mått på något särskilt sätt över att vara kort och smal tills någon berättade för mig att jag nog borde börja tänka på det. Det har tagit många år att komma ifrån det och även om ifrågasättandet kring kroppen finns kvar, osäkerheten, tvivlet så är det mycket mindre än på länge. En del av den förvandlingen beror på Stina. Jag kan stå där framför spegeln och känna mig nöjd över min kropp och ibland känna mig fri i att bara låta den vara. Jag räcker till. I utseendet finns inga begränsningar.
Stina släppte 2018 boken Kring denna kropp. Läs mer om den och köp den på Bokus eller Adlibris.
