 |
| Foto: Magnus Bergström |
2006 lyssnade jag mycket på Johan Melander & Nya stan. Låtar som Dallas och Moa var helt fantastiska. De senaste åren har barnpsykologen och musikern Johan Melander åkt runt landet med föreställningen Göteborgsintervjuerna. En föreställning som behandlar barns utsatthet, trauma, kamp, hopp och förtvivlan. I april släpper han musiken från föreställningen på ett album med samma namn. Här nedan berättar Johan om föreställningen och om hur vi ska bli bättre på att lyfta barns perspektiv.
Göteborgsintervjuerna är från början en föreställning. Hur gick tankarna från början med att göra en föreställning?
- Det växte fram när jag skulle spela de här låtarna första gången live. Jag ville egentligen bara skriva riktigt bra mellansnack först. Sedan växte det. Jag har alltid skrivit mycket poesi också. Det blev en chans att slå samman poesi och musik och att vidga vad som oftast ryms inom min genre. Både språkligt och ämnesmässigt.
När kom tankarna om att samla allt på ett album?
- Den tanken fanns egentligen hela tiden. Men nu har jag valt att även ha med monologerna från föreställningen på skivan. Det känns grymt! Minns hur en lyssnat sönder gamla dubbel-lp med live-upptagningar från Little Shop of Horrors och Victor Borge. Fast Göteborgsintervjuerna är ju lite mörkare då kanske…
Antar att det blivit mycket viktiga och fina möten efter föreställningarna, hur har reaktionerna varit, generellt?
- Oväntat bra. Som du säger så har det varit många starka möten efter föreställningen. Många vill berätta om egna erfarenheter som de tyckte speglades på scen vilket gör mig väldigt glad. Oftast försöker jag få till samtal efteråt. Framförallt om vi spelar för unga människor. Det är dock inte alltid jag orkar det tyvärr då föreställningen är extremt påfrestande. Det finns också de som blir väldigt arga och tycker att en inte ska gestalta de här frågorna inför publik.
Det finns ett stort stigma kring många av dessa frågor som din föreställning tar upp, är det ett av målen, att det ska bli en mer öppen debatt kring dessa frågor?
- Absolut. Det var ju aldrig tanken från början. Tanken var bara att göra bra musik. Men allteftersom tiden gått och Göteborgsintervjuerna växt till något jag inte visste från början så har ju det blivit en del av hela projektet. Det finns så mycket fastlåsta och infrysta historier och erfarenheter i människor därute. När några av dem gestaltas på scen så öppnas impulsen att dela dem för vissa personer. Det är väldigt vackert tycker jag. Tystnad är förövarens bäste allierade.
Vad är svårast i ditt arbete som psykolog?
- Att se på när samhället inte räcker till. När vi vet vad som skulle kunna hjälpa ett barn men inte lyckas mobilisera resurserna. Samhället har en hel del farliga hål för den utsatte.
Vad tycker du om mest med ditt jobb?
- Att få närvara när människor kommer i kontakt med avstängda delar av sig själva. Det är en mäktig upplevelse.
Jag lyssnade mycket på ”Barnen” innan av Sveriges radio och tyckte att det var tråkigt att den lades ner då den belyste barns perspektiv på ett bra sätt. Hur tycker du att vi ska bli bättre på att lyfta barns perspektiv i samhället?
- Håller med! Har till och med ett inslag från ”Barnen” med i föreställningen i sången om Lille Simon. Väldigt synd att det lades ner. Detta är ju en stor fråga med många nivåer. Politiskt handlar det mycket om att bygga starka institutioner där vi kostar på oss många vuxna som spontant kan agera och vara närvarande i barnens miljö. Helt enkelt ett starkt välfärdssamhälle som ger en bra chans för många barn att få leva och utvecklas allt vad de kan.
- Glöm inte att Lisbeth Palme (som var barnpsykolog) var en stark influens när Sverige byggde det unikt starka välfärdssamhället under 70- och 80-talet. Välfärdsstaten, barnrättsfrågor och feminism går hand i hand. På ett mera personligt plan behöver vi nog öva oss i att stå ut med att erkänna barns utsatthet och ha mera tillit till vår egna förmåga att möta den. Jag tror att vi ofta undviker en del barns svåra erfarenheter för att vi själva är rädda för dem. På så sätt tystar vi barnen utan att det alls egentligen är meningen. Många utsatta barn går genom livet utan att få frågan vad de varit med om. Trots ändlöst många möten med våra hjälpande institutioner. De får många diagnoser men för få frågor om svåra erfarenheter. Alltså - stark välfärdsstat och vuxna som står ut med att vara närvarande tillsammans med barnen även i deras svåraste känslor.
Vad betyder musiken för dig idag?
- Kontakt med människor
 |
| Foto: Magnus Bergström |
Ditt debutalbum kom 2006, efter det blev det en lång paus (vad gäller album i alla fall), vad var det som hände?
- Nja, jag har ändå spelat mycket både live och i studio. Men visst, jag har ju utbildat mig och och börjat arbeta som barnpsykolog samt forska. Det var helt nödvändigt. En hel del skivbolagsstrul och annat gjorde mig trött på popmusik och var helt redo att lämna den helt. Sen blev plötsligt Göteborgsintervjuerna till och allt blev som på nytt igen. Den processen frigjorde en otrolig mängd energi.
Hur känner du för debutalbumet idag?
- Stolthet och feeling. Även tacksamhet för alla inblandade som var med och gjorde den. Jag tycker det är en riktigt bra skiva faktiskt.
Vad fick dig att hitta till musiken igen?
- Som jag berättade tidigare så var det helt nödvändigt att få in mer och annat levt liv i kroppen för att något som skulle inspirera mig skulle få möjlighet att bli till. Gamla teman kändes uttjatade och tomma. Jobbet som barnpsykolog satte mig i kontakt med andras berättelser som i sin tur frigjorde en process där jag kunde formulera mina egna gömda erfarenheter. Det är märkligt. Jag hade skrivit tusentals timmar och sidor utan att berör de underliggande teman som kanske är allra viktigast för mig. Eller i alla fall som styrt och påverkat mitt liv mest. Det blev möjligt genom mötet med andra. Det var som att åka till en annan våning i sig själv och skriva därifrån.
Minns du när musiken kom in i ditt liv för första gången?
- Melodifestivalen 1984 och Bröderna Herreys. Det var fantastiskt. Även Dover Calais 1986 med Style knäckte mig. ”Men även en sanndröm/måste någon gång finna sitt slut” minns jag att jag tyckte var otroligt smart textrad.
Minns du den första gången du stod på scen?
- Med band så tror jag att jag var typ 11 år. Vi hade ett band som hette The Eagles, helt omedvetna om förlagan. Vi spelade covers i en upplyst gympasal.
Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre?
- Att alla är rädda.
Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv?
- Sov på saken.
Hur skulle du sammanfatta ditt 2018 om du blickar tillbaka?
- Extremt intensivt och fyllt av ytterligheter. Hoppfullhet och förtvivlan, glädje och sorg, manisk energi och utmattning. Typ så.
Till sist, vilket är det finaste ordet du vet?
- Allt beror ju på hur det sägs men ett innerligt ”mmm” är vackert.
Lyssna på första singeln och titellåten Göteborgsintervjuerna här nedan.
