Ett Sverige under attack, regeringsbyggnader som sprängs och kommunikation som slås ut. Den blomstertid nu kommer är en svensk katastroffilm där mänskliga svårigheter sätts på ännu mer prov när det trygga samhället raserar.
I centrum står Alex (Christoffer Nordenrot), hans ungdomskärlek Anna (Lisa Henni) och Alex pappa Björn (Jesper Barkselius). Filmen tar sin början runt jul 2005, Alex och hans familj firar jul, men det är en dysfunktionell familj där hot och våld aldrig är särskilt långt bort. Det slutar med att familjen splittras och vi förflyttas drygt tio år framåt i tiden. Alex har blivit framgångsrik inom musiken, precis som han drömde om, men det är samtidigt något som skaver, som inte känns rätt, så han bestämmer sig för att åka tillbaka till sin barndomsort för att köpa ett piano som finns i kyrkan där han och Anna brukade sitta och spela som barn. Parallellt med detta så attackeras Sverige och både säkerheten och relationer sätts på prov, särskilt när kommunikationen helt slås ut, men när samarbete och empati är som viktigast tycks många drivas främst av egoism. Det finns en annan kommunikation, den mänskliga, som tycks ha slagits ut för länge sedan, vilket i sin tur gjort att det är ganska ensamma människor vi följer.
Filmkollektivet Crazy Pictures är mest kända för sin kortfilmsserie på Youtube, Poesi för fiskar. Deras långsfilmsdebut finansierades till viss del av så kallad crowdfunding, via Kickstarter. Att den är gjord med små medel gör den samtidigt mer imponerande. Alla skådespelare i de bärande rollerna gör ett bra jobb och det är en väldigt snygg film, specialeffekterna är utmärkta och händelserna i filmen är, om inte helt sannolika (tänker bland annat på ett giftigt regn), intressanta och spännande att följa. Om filmen hade gjorts i Hollywood hade den definitivt sett annorlunda ut, här är det mer lågmält och det inre hotet nästan lika påtagligt som det yttre.
Ett problem med filmen är att det är svårt att känna sympati för huvudpersonen Alex, på många sätt liknar han sin pappa Björn och han vänder lätt den inåtvända sidan till något mörkare, mer aggressivt. Så det är inte så att en sitter och hoppas på att Alex och Anna ska återförenas. Tvärtom snarare.
Med ett bättre slut och mer sympatiska karaktärer hade det här kunnat bli mycket bättre, nu är det fortfarande bra och filmen imponerar på många sätt, kanske främst visuellt. Främst handlar filmen kanske om kommunikationsbrist, hur den skapar ensamma människor, när vi behöver andra människor som mest. Sargade människor som någonstans försöker mötas i ett land som å ena sidan försöker hålla samman, å andra sidan blir egoistiskt, en dörr som stängs.
Filmen går på bio just nu.
