En del dagar äter jag bara glass och andra dagar orkar jag knappt lämna soffan. När jag är trött så måste jag prioritera att ha ett bra liv. För mig är ett bra liv inte att bara vara på plats, utan att göra någonting av min plats. Mina drömmar är inte så långa, de når inte till New York och har heller aldrig haft ambitionen att nå dit heller.
På ett sätt så ska jag aldrig vara nöjd, det är något jag knappt får vara, blev något bara godkänt, knappt godkänt så ska jag sträva efter att maximera mig själv, maximera min ork och utföra samma uppgift på ett lysande sätt nästa gång. Jag ska vara stark och jag ska inte vara nöjd med mig själv om jag inte är stark. Det får vara smulor på bordet och minst lika många smulor i orden! Det får vara så. Jag orkar inte vara tvåtusentalets mantra ”stark”, men visst är det så att alla förväntas vara starka och klara sig själva, liksom härda ut? Men ni som inte orkar det, det är inte er det är fel på, det är inte ert fel att ni inte orkar härda ut, att ni måste be om hjälp fast samhället säger åt er att ni ska klara er själva. De tusen röster som säger ”Vad tråkig du är som aldrig vill hitta på något” kommer alla vara tysta den dagen du går in i väggen. "Du måste vilja något mer, Oskar". Nej, det är kanske så att jag faktiskt inte vill något mer.
Min sömnlöshet kommer inte få 30 likes på Instagram, snarare kanske 30 som avföljer, ”Vad har din sömnlöshet i min feed att göra? Bort!”. Själv är jag nöjd med att bara vara godkänd och jag tycker att det är ganska skönt att kunna diskutera ens tillkortakommanden. Erkänna att jag inte är så bra på allt men att det får vara så. Vi ska tro på oss själva och drömma oss till stjärnorna, men själv gör jag inte det. Jag tvivlar väldigt ofta på mig själv och om jag gjort något fel kan jag älta det i en vecka och undra vad alla pratar om bakom min rygg, om de tycker att jag är slarvig som glömde något, som gjorde fel. Varje själslig skada förväntas ha ett Askkungen-slut, men det är inte så, för många så slutar ofta kvällar i ensamhet och tvivel, men de som syns är de som lyckas komma bort från det där, inte de som är kvar där efter flera år, som inte vågar skapa event på Facebook för att inte en enda vill komma. Verkligheten får ta plats i min feed, även om min trubbiga själ fortfarande är lika trubbig, trots år av filter som försökt gnugga bort den, ersätta den. Livet är både påsar med nya prylar och påsar under ögonen. För många leder det första till det andra, vi kan inte blunda för det.
