 |
| Foto: Anna Ledin Wirén |
Misery Loves Co. är tillbaka. Jag minns när jag lyssnade på Your vision was never mine to share som 16-åring. Det var en fantastisk upplevelse för mig. Låtar som No exit och Rise and fall lät fantastiskt då och låter minst lika bra nu. Samma år som skivan släpptes valde Misery Loves Co. att lägga ner, men i början på 2016 återförenades bandet och gjorde senare samma år även några spelningar. Bandet, som idag består av Patrik Wirén, Örjan Örnkloo och Michael Hahne, släppte förra året singeln Would you? och det är väl bara att säga: Välkomna tillbaka, det är många som saknat er! Här nedan berättar sångaren Patrik Wirén om återföreningen, om att spela live och om Would you? förstås.
Första singeln Would you? släpptes förra året, vad handlar den om?
- Textmässigt finns det ett tydligt tema den här gången. Jag har alltid skrivit om dysfunktionella relationer, människors oförmåga att kommunicera med varandra på ett djupare plan och den starka känslan av utanförskap och ensamhet som det för med sig. Typisk lättsamma ämnen... Det finns fortfarande kvar i en text som Would You?, men där finns även någonting mindre introvert. Blicken har höjts en aning och texten handlar lika mycket om att bygga murar kring länder eller villaområden som omkring sig själv.
Textmässigt har jag alltid gillat de öppna texterna, med kopplingar till både personligt mörker och samhällets mörker, hur har ni tänkt med texterna till nya skivan?
- Hm, nu verkar det som om jag redan svarat på frågan, men jag kan ju utveckla den en aning. Jag vill med de nya låtarna att det ska finnas både ett mikro- och makroperspektiv och känner mig smickrad över att du märkt det. Jag kommer aldrig kunna skriva de där texterna med ett rakt och tydligt budskap som andra är så bra på, men jag försöker hitta mitt sätt att kommentera samhället samtidigt som jag gräver i mig själv och det som finns närmast mig.
Är Would you? signifikativ för hur albumet kommer låta?
- Svår fråga, men det måste nog bli nej. Eller snarare ett nja. Inget av våra album har haft ett spår som representerat hela skivan och det blir nog likadant den här gången. Men den är inte helt avvikande från de andra låtarna vi skrivit heller. Som sagt, svaret får nog bli: nja.
Det är 18 år sedan ni valde att lägga ner bandet, vad var det som hände då och vad var det som fick er att känna att det var dags att köra igen?
- Med förbehållet att det kan vara en efterkonstruktion så tror jag mest att vi var less. Vi hade turnerat mycket och egentligen inte haft så mycket till liv vid sidan av bandet. Jag var väl 20 när vi bildades och 28 när vi splittrades. Det händer en del under de åren i en människas liv och personligen var jag nog peppad att se vad som fanns att upptäcka där utanför Misery-bubblan. Jag hittade en del saker som jag tyckte om, men saknaden blev för stor. Tids nog var vi tvungna att krypa tillbaka in i den skyddande industri-värmen igen. Sedan har vår gitarrist Michael Hahne haft en del i det också. Han är numera med oss i låtskrivandet och allt annat som rör Misery och förde med sig ny energi som kickade igång oss ytterligare.
Ni började skriva Misery-låtar redan 2005 igen, hur kom det sig att det inte blev något då?
- Det är en bra fråga. Varför? Jag vet inte. En rädsla för att bli för uppslukad av Misery igen kanske? Vid den tidpunkten hade vi båda hittat annat i livet som hade ett verkligt värde och som vi inte ville förlora. Vi inväntade, helt omedvetet, rätt läge antar jag.
Debutalbumet släpptes 1995, hur ser ni på det idag?
- Förr hade jag nog svårare för den första skivan. Vi befann oss i rörelse och det kändes mer spännande att blicka framåt än bakåt. Vi var båda hela tiden överens om att det senaste vi gjort också var det bästa och såg snarare bristerna än fördelarna med det vi gjort tidigare. Jag tycker fortfarande att det sista albumet vi gjorde, Your Vision Was Never Mine to Share, är vårt bästa. Det vill säga, tills vi släpper nästa album. Men debuten har en energi och en lekfullhet som jag tycker om i dag. Flera av låtarna spelar vi live än i dag.
Blir det turné i samband med släppet av nya skivan?
- Vi hoppas det. Men vi tar en dag i taget och vet inte när det kommer ett nytt album. Nästa vecka släpper vi en ny låt, Suburban Breakdown och kanske blir det ytterligare någon låt innan ett album är aktuellt. Men vi är redo för både albumsläpp och turnéer. Helt klart.
Vad vill ni allra helst få ut av en livespelning? Vad är de perfekta förutsättningarna?
- Målet är alltid att försätta sig själv i någon sorts tillstånd som är knepigt att förklara. Det handlar både om en ego-grej och vad vi uppnår som kollektiv. VÄLDIGT svårt att förklara. Men jag vet i alla fall att det underlättar med ett gäng älskvärda människor framför oss.
Vilket är det största konsertögonblicket hittills?
- I nutid är det spelningen vi gjorde på en festival i Palestrina utanför Rom i somras. Det var en sagolik kväll på alla sätt och jag tror aldrig jag upplevt så mycket ömsesidig kärlek mellan publiken och oss som den kvällen. Misery Loves Co. och Palestrina har ett väldigt speciellt förhållande till varandra.
Generellt så lyssnar ju många på musik på ett annat sätt idag, vilket bland annat har lett till att live-scenerna har minskat, hur ser ni på den utvecklingen? Går det att vända på den?
- Det är sant att många spelställen försvunnit, vilket såklart är skittrist. Förr fanns det musikföreningar i landet i en helt annan utsträckning än i dag. Eldsjälar som bokade band i var och varannan stad. Det var grymt. Men däremot upplever jag att behovet av att uppleva musik live är minst lika stort som förr. Jag hoppas att nya livescener dyker upp framöver och att fler människor sätter igång och själva arrangerar spelningar. DIY är nog den enda vägen att gå.
Du, Patrik, släppte en låt som heter Stålverk (det lät fantastiskt!) för några år sedan, vad hände med det projektet?
- Oj, tack! Det är inte många som hört den där låten, så jag blev lite överraskad att du nämnde den. Det var jag och Olle Dahlstedt (Entombed A.D, ex-Misery Loves Co.) som skrev några låtar i en källarlokal i Gamla stan i Stockholm kring 2002. För två år sedan hörde Novoton (Pascal osv) av sig och undrade om de fick släppa den låten digitalt och vi sa ja. Så nu finns låten på alla digitala plattformar. Men projektet varade inte längre än några månader i början av 00-talet.
Till sist, nämn en 1)skiva 2) film 3) person 4) plats som betytt mycket för er som band!
- Oj! Men ok: 1) Skivan måste bli Ministrys Psalm 69. Det var trots allt den skivan som fick Örjan att fråga mig om vi inte skulle skriva några låtar ihop. 2) Alltså, det var svårare. Men jag minns att jag lät The Crow snurra i bakgrunden ibland när jag skrev texter till några av låtarna på Your Vision… Även om vi alla tre i bandet har andra favoritfilmer än just den så kan jag inte komma på något bättre exempel just nu. 3) Det finns för många för att bara nämna en. Men den som upptäckte oss och såg till att vi blev kontrakterade till MNW var John Cloud som var A&R på bolaget på den tiden. Utan honom hade vår historia antagligen sett helt annorlunda ut. 4) Studion i Uppsala såklart. Även om jag älskar att stå på scenen var det i studion allt började för Misery Loves Co.
Lyssna på senaste singeln Would you? här nedan!
