måndag 13 mars 2017

Mitt liv som förlossningsskadad

Foto: Privat

Jag heter Hanna Öhman och jag är förlossningsskadad. För drygt fem år sedan födde jag vår dotter och sedan den dagen i november 2011 har jag genomgått 25 operationer och är stomiopererad till följd av skadorna jag fick i förlossningssängen. Idag kämpar jag för alla födande kvinnor i Sverige, jag är en av initiativtagarna till nätverket Våga Vägra Förlossningsskador och driver en av Norrbottens största bloggar som handlar om just det – Mitt liv som förlossningsskadad. Jag kommer dagligen i kontakt med förlossningsskadade kvinnor. Kvinnor som, likt mig, har problem med underlivet och sjukdomar de fått till följd av förlossning. I en sluten grupp på Facebook finns vi, en grupp där vi kan stötta varandra, peppa och framförallt hitta likasinnade att lufta våra tankar och känslor med. Något som ofta slår mig när jag har kontakt med andra förlossningsskadade kvinnor är att vi har så mycket gemensamt trots att våra skador inte alls behöver vara av samma art. Jag säger inte att det gäller alla men många av kvinnorna jag har träffat och pratat med beskriver känslor som jag själv haft och gått igenom. 

För att använda mig själv som exempel så har jag alltid haft höga krav på mig själv, detta är något som jag jobbat otroligt mycket med i vuxen ålder. Tar jag mig an något nytt så går jag in med själ och hjärta för att göra ett så bra resultat som möjligt. Höga prestationskrav betyder ibland även prestationsångest och när jag förstod hur illa skadad jag faktiskt blev under min förlossning kände jag först skam. Jag hade misslyckats med något som jag trodde att kvinnokroppen kunde klara av "på egen hand", något som alla andra kvinnor lyckades med: Jag kunde inte föda barn ordentligt. Den här skammen jag kände gjorde att jag slingrade mig lite när jag fick frågan hur förlossningen gått. Jag skämdes för att berätta sanningen eftersom jag trodde att jag hade ”presterat dåligt" och att jag på något sätt svikit både mig själv men även min kropp. Jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag hade misslyckats med denna grundläggande uppgift som alla världens kvinnor klarade av - utom jag. Varför kunde inte jag fixa en förlossning utan att förstöra mitt underliv? Vad hade jag gjort för fel? Varför varför varför? När det en tid senare upptäcktes att min tarm och slemhinna inte hade läkt ihop kom nästa bakslag. Ännu en gång hade jag misslyckats med något som, i mina ögon, alla andra kvinnor klarade av: Att läka ihop efter förlossningen. Det tog mig ett bra tag att förstå och acceptera. 

Jag har gått igenom alla möjliga faser rent psykiskt och idag vet jag att jag aldrig haft något att skämmas över. Ångesten är sedan länge borta och idag finner jag tröst i att jag faktiskt kan hjälpa andra kvinnor och vara en stöttepelare för den som behöver mig. Samtidigt är jag medveten om att alla de här känslomässiga stegen jag gått igenom (rädsla, skam, skuld, förnekelse, ilska, ångest, nedstämdhet, sorg m.m) är helt normala och genom alla möten och mail-konversationer jag har med andra förlossningsskadade kvinnor så tror jag att det här är steg som många av oss går igenom. Jag känner igen mig så mycket i resonemang om hur man mår och hur skadan påverkar livet/familjelivet. Jag vet, jag har själv varit där. 

Idag, drygt fem år efter min skada, har jag kommit långt psykiskt. Trots de problem som varit (blodförgiftning, infektioner och operationer som avlöst varandra) mår jag idag väldigt bra och jag vet att jag som människa utvecklats otroligt mycket "tack vare" allt jag tvingats gå igenom. Jag är så mycket starkare nu. Vägen till välmående har inte varit spikrak och jag har då och då känt en enorm avundsjuka gentemot kvinnor som ”lyckats” så mycket bättre än mig med att föda barn. Denna avundsjuka grundar sig garanterat i mina egna prestationskrav. Idag blir jag istället lycklig och varm i hjärtat för de kvinnor som klarar sig bra i förlossningsrummet. Alla är inte lika lyckligt lottade och den skadade kvinnan har inte bara ett trasigt underliv (eller andra skador som till exempel delade magmuskler) att bearbeta, hon har även en stor psykisk resa framför sig och ett samliv med sin andra hälft som påverkas i allra högsta grad. 

Den förlossningsskadade kvinnan tvingas gå igenom saker både på egen hand och tillsammans med vänner/familj/partner som inte går att förstå om man inte varit där själv. Förlossningsvården måste utvecklas och eftervården måste bli bättre. Alla kvinnor har rätt till en trygg och säker förlossning och tillsammans kan vi göra skillnad. 

Du kan läsa Hannas blogg här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar