Jag har märkt på senare tid att normala krisreaktioner sjukförklaras. Jag tror att det är viktigt att förstå att både människor och samhället i stort är mer komplext än vad många tycks tro. Det är så att vi mår väldigt dåligt idag generellt men ofta har det naturliga förklaringar. Vi har till exempel skapat ett arbetsliv där många måste springa sig utmattade och när de väl gått in i väggen så får de höra att de ska titta på sina tankemönster. En förväntas orka och går det inte får en se över sitt tankemönster. Det är många som mår dåligt idag och det viktigaste är att vi ser över varför så många mår dåligt och börja förändra samhället i en riktning där vi kan förändra omständigheter och anledningar till att människor mår som de mår. Många letar efter felen hos sig själva. När vi ser hur arbetslösa behandlas så håller vi fast vid ett jobb som vi egentligen inte orkar med. Bidrag som sänks och en allt svårare jakt att hitta ett jobb över huvud taget gör att många inte vågar. I dagens samhälle mäts våra värden i vad vi kan leverera, hur mycket vi orkar prestera och efter vad vi har råd att konsumera. Det är skambelagt att inte ha råd, att vara den föräldern som inte har pengar nog att köpa den senaste telefonen eller märkeskläder till sitt barn. Eller till sig själv. Många skuldsätter sig över öronen för att ha råd, för att hålla igång konsumtionen. För köper vi det här, det här och det här så blir livet bättre. Det är vad vi får höra.
Gränsen för ”normal” blir allt snävare och den sociala utsattheten blir allt större. Förskrivningen av psykofarmaka ökar, samtidigt som anledningarna till att folk mår dåligt inte ses över i särskilt hög grad. Psykofarmaka är troligen mer lönsamt än hälsa, annars skulle väl samhället knappast acceptera den psykiska ohälsan? Så fort någon inte passar in och avviker på något sätt så ska de medicineras bort, men kanske är det ofta samhället som är problemet. Många diagnoser kanske förväxlas med personlighetsdrag? Har alla blyga autism? Har alla som har svårt att sitta still och koncentrera sig ADHD eller är det just deras personlighetsdrag som inte passar in i den snäva mallen? Jag säger inte att det inte finns några diagnoser, utan att vi borde försöka se allt ur ett mer nyanserat perspektiv. Många självmedicinerar för att orka med sina jobb, men är det då människorna som är problemet, de som inte orkar, eller är det arbetssituationen? Många mår dåligt idag men kanske är det inte så märkligt. Kanske är det bara en reaktion på att samhället ser ut som det gör. Klart att en mår dåligt över att sakna pengar, men samhället ropar, skriker för att vi ska sabba vår ekonomi för att kunna hänga med i statusjakten. Klart att en mår dåligt när en måste stressa sig över sin egen gräns för att orka göra ett bra jobb, men varför fortsätter det då se ut så på många arbetsplatser? Om flera tvingas sjukskriva sig från samma arbetsplats, är det då deras tankemönster som är problemet egentligen? Klart att det är bra med medicin ibland, men samtidigt vet jag inte om det alltid är den bästa lösningen. Ibland önskar jag att det kunde skrivas ut nya jobb istället för mediciner, för om jobbet är problemet, så är väl inte mediciner lösningen? Om ekonomin är problemet, löser då psykofarmaka det finansiella? Nej, är det otrygghet i olika situationer som är problemet, så måste just otryggheten lösas.
