Själv är jag ungefär 1,70 cm med en ganska smal kroppsbyggnad. Jag äter ett stort mål om dagen och på det frukost, lite lunch och kvällsmat. Jag har under åren ofta fått kommentarer om min kropp, att jag är för smal och att jag borde äta mer. Redan som barn fick jag höra ”du behöver en kaka till” och när jag var inskriven på arbetsförmedlingen frågade min handledare mig om jag klarade mig på de pengar jag fick, då jag ”såg lite mager ut”. Mitt största mål blev till slut att gå upp i vikt, ända tills jag slutade bry mig. Jag gick inte upp i vikt, oavsett hur mycket jag åt, oavsett om andra ville det, hade de kunnat trolla fram lite fler kilon så hade de gjort det, men det kunde de inte. Jag lärde mig att bottna i min kropp, att våga använda den, våga låta den åldras och våga låta den väga vad den väger. Kanske ser jag för jävlig ut när jag vaknar upp med någon eller är tanken på om jag kommer göra det eller inte det mest för jävliga, oron över att dömas. Oron över att dubbla hjärtan i ens kropp inte nödvändigtvis gör en så rosaskimrande och vacker som förhoppningar kan ge sken av.
Själv har jag ofta fått höra att jag är för liten medan många andra får höra att de är för stora. Det är svårt att vara tillräcklig, när en antingen är för mycket något eller för lite något, där ramarna sätts av någon annan, av ett samhälle som snävar till det, där en ska sträva efter att normineras, annars duger en inte. Kroppen borde få vara vindstilla, utan att stormar blåser upp vid minsta lilla förändring, där kroppen blir ett kommentarsfält, en diskussion om kilon, ålder och hår, vare sig det anses vara för mycket eller för lite. Jag önskar människor fick ha de kroppar de själva vill ha och att de tillåts trivas i dem, oavsett hur de ser ut. Kroppar som inte normineras, som hamnar just utanför eller långt ifrån normen, måste även de få vara fria att hyllas av de som bär dem, fria att kritiseras av de som bär dem, och ingen utanför någon kropp ska ta sig rätten, tro sig ha rätt att ta sig den, att kommentera, kritisera och ta sig fruktansvärda friheter på dem. Ingen kropp ska behöva trängas i begränsande Får och tvingande Ska. Media har också en viss roll som med ena handen kritiserar människor som plastikopererar sig och med andra handen kritiserar människor som inte passar in i normens snäva mall. Konstigt att de inte ser sambandet som ofta finns mellan kritik av andras kroppar och att människor väljer att operera sig. Eller så gör dom det, men dubbelmoralens mantel bärs gärna av den som får tillräckligt med pengar.
Själv vill jag gärna ta hand om mig men i övrigt släppa fokus helt på hur jag ser ut och än mer på hur andra ser ut. Det är viktigt att ta hand om sig själv men också att komma ihåg att ens kropp är ens egen, kanske ser den inte ut så som samhällets normer ger sken av, men det är ens egen. Folk har något slags behov av att kommentera hur andra ser ut, sexualisera andras kroppar, bara se kroppen och inte något annat, de har måhända kvar sin syn, men är ändå blinda på många sätt. Ett ord kan lätt bli en hel värld, en tidningsrubrik kan lätt bli en plastikoperation. Allt vi gör och allt vi skapar ger konsekvenser. Har inte tillräckligt med människor fått utstå skit bara för att de har en kropp? Jag vet inte hur många kroppar som verkligen vill ha folks åsikter. Jag skulle tippa på att det är otroligt få. Den enda som behöver bära på min kropp är jag, den enda som behöver tycka om min kropp är jag. Det var sorgligt när normen kom, men det kändes bättre när jag gick därifrån.
