måndag 22 december 2014

Medan världen letar efter behov, faller alla för begär

Jag ser en utrymmesoptimist som tror att alla kan få det utrymme de själva behöver, hen känner inte av avståndet mellan olika människor, mellan påhitt och verklighet. Hen stressar fram och fram är alltid rätt fram och står någon i vägen så får denne flytta på sig. Det är intressant det där med utrymme och de som bara går på och inte bryr sig om att någon annan står där. Jag har flera gånger valt att inte flytta på mig vilket har lett till att vi har kolliderat. Kanske tror alla dessa personer som går rätt fram att vi som står där i deras väg bara är provisoriska och försvinner när de passerar. Vi får inte plats med allas behov när utrymmet tas av allas begär. 

Mitt hjärta och min hjärna är lika goda kålsupare båda två. Det som skiljer är väl att min hjärna är normkritisk och mitt hjärta är enormkritiskt. Jag är rädd för det jag blickar ut inför, men även inför det jag blickar in inför. Läget i det yttre globala är något jag vill kämpa för från det att jag vaknar tills att jag somnar, samtidigt är jag själv något jag måste stå ut med från det att jag vaknar till det att jag somnar. Både hjärtats tankar och hjärnans känslor är något jag både utkämpar och bekämpar på samma gång. När de destruktiva tankarna får kalla fötter ger jag dem strumpor, när egoismen börjar få kalla fötter ger samhället den strumpor. Jag tror både samhället och relationer i stort skulle bli bättre om vi vågade vädja till våra empatiska sidor - problemet är så många istället vädjar till våra egoistiska sidor. Samhället måste kunna rymma allas behov, men kan knappast rymma allas begär. Samtidigt måste jag själv få plats för alla mina behov men kan inte rymma alla andras begär. Det är hela tiden en balansgång och det är så svårt att hantera det. 

Jag har lätt för att känna mig osäker och det är så enkelt för andra att utnyttja det. Det jag vill ska prägla mitt liv kan dock ingen göra mig osäker på, mitt liv kommer inte handla om det enklaste valet, men det kommer handla om mina egna val. Jag önskar att mitt liv kunde präglas av lite mer närhet, lite fler bakifrånkramar i köket och lite fler gemensamma nätter med händer fingrar mot hud i hud. Men fina relationer är provisoriska, öppenheter blir förr eller senare kategoriska och slutenheter tar upp mer och mer kvadratmeter av våra kroppar och vårt sinne, och ingen vågar längre låta minst två hjärtan kärleksfullt brinna inne. Vi kan skapa utrymme för allt det där, men medan världen letar efter behov, faller alla för begär.