söndag 8 juni 2014

Håkan Hellström på Ullevi, 7/6 - 2014


Jag har en urladdning framför mig och en bredvid. Jag tänker att kanske är det ögon som tar en någonstans, som rycker upp en när en inte alltid orkar vara uppe på fem. Förra gången jag såg Håkan Hellström var på Borgholms Slottsruin. Jag stod längst fram och just då kändes det som att det inte hade gjort någonting om någon hade hällt ut havet ända bort till horisonten, tystat musiken, rivit ner ölandsbron. Det spelade inte så stor roll. Det var en tid av avsked och sjukdom, en sommar som torkade ut. Händerna slogs inte om en plats i solen, hjärtat slogs inte om en plats bland stjärnorna, det handlade mer om att hålla sig upprätt. Just då kändes Håkans texter som allra mest och det gjorde just den konserten helt fantastisk.

Ullevi är utsålt, Nordens största konsert någonsin och vädret har som av en händelse tagit sig samman, himlen är molnfri. Håkan inleder med Tro och tvivel. ”94 hade jag ett fast jobb, på Pååls bagerier, till jag började med Tequila och blev trummis i en ny orkester”. Han sjunger om staden han har gått på knä i under så många år, nu går Göteborg ner på knä för honom. Nästan 70000 människor. Det jag tror lockar så många är att Håkan alltid ger av sig själv, det är inga stora effekter, det är hjärta fullt ut, vissa är kanske där för att ha en rolig kväll, vara med om att slå rekord, andra är där för att de kan varenda textrad, men alla kan enas i en slags Hellströmsk gemenskap. Håkan säger från scenen att ”Jag vet att ni har jättehöga förväntningar på den här kvällen. Att det ska bli en klassiker och sånt, men jag vet inte om jag kan leva upp till allt det där” och kanske är det så att han faktiskt inte vet, att han tvivlar. Livet är ju sådant, tro och tvivel om vartannat. Början av konserten känns på något sätt ändå lite dämpad, som om gnistan behöver lite mer eld, men någonstans runt Dom där jag kommer ifrån lossnar det och det blir mäktigt när tusentals stämmor möter varandra. I just Dom där jag kommer ifrån bjuds Freddie Wadling upp på scenen och Kapten Röd dyker upp i slutet av låten och tillsammans möts de upp i Kapten Röds Ju mer dom spottar. Publiken gillar det. Håkan har bjudit in en rad gäster, Adam Lundgren och Tomas Von Brömssen dyker upp i En midsommarnattsdröm och Veronica Maggio Kärlek är ett brev skickat tusen gånger tillsammans med Håkan. Tillsammans sjunger de sedan Hela huset. ”Allt är bra nu”. Minst sagt.


Det finns mycket plats för dans, skrik och hopp, men det är balladerna som träffar hårdast, Brännö serenad och För sent för edelweiss tar båda tag i kroppen och när en vacker version av Det är så jag säger det övergår i allsång till Kärlekens tunga och ljus från publiken på sittplats exploderar något inombords. Ett saxsolo viskar sig ut i natten. Det blir extranummer av både eufori och stillsamhet, Du är snart där känns som en perfekt avslutning, men det är inte där han sätter punkt. Håkan säger från scenen att det här är hans stora stund i livet, sedan bjuds vi på Bara dårar rusar in. Slutet på en konsert, början av en sommar. 

Jag vill inte säga att allt är perfekt under kvällen, det är inte bara musiken som spelar roll. Det handlar också om var en står, hur ens förväntningar inför konserten var och vilken sinnesstämning en är i. Men hela grejen är att en vet att en aldrig kommer vara med om samma sak igen. Jag tror inte Håkan kommer välja att spela på Ullevi igen, för egentligen passar nog en lite mindre inramning allra bäst, men just ikväll hände det och jag tror att väldigt många kommer bära med sig konserten länge. Tre timmar som skrev historia.