De allra flesta har någon koppling till döden. Hela tiden är hjärtat ute för en sista strid. Rovfågeln cirkulerar över det hela tiden. Ett hjärta är ändligt innanför kroppen men oändligt utanför. Det kommer att kastas mellan människor och väggar samt stånga sig blodigt, livlöst i den allra sista kampen. Kanske kommer livet upplevas som längre ifall en samtidigt bär någon annans hjärta i sitt bröst. Ett livsförlopp kan vara ett sjukdomsförlopp. Livet kan vara en klump i halsen, ett stenrös som tynger ner armarna, tankarna, bröstet. Det finns kroppsdelar som inte klarar av tyngden, precis som det finns saker i naturen som inte klarar av oväder. Träd blåser bort, sjöar svämmar över. Ibland svämmar hjärtat över av alla möten som sker, möten som en önskar kunde ske, både mellan läppar, armar och åsikter. En dag blir allt till jord. Ur den kommer inte längre några nya dagar att resa sig.
Det kommer komma dagar då en tvingas avbryta sina drömmar, inse att de inte kommer hinnas med, att hjärtat kommer sätta punkt innan en hinner ta första tuggan av drömmen. Hungern kommer inte spela någon roll. En vill att livet ska utveckla sig i kroppen men ibland påverkas utvecklingen av något annat. Jag minns när en av mina bästa vänner gick bort. Han var bara tio. Jag minns när jag sa till min mormor, ”Hoppas du blir frisk snart”. Hon tog min hand och sa ”Det hoppas jag med”. Ibland ber en om en rad till, ett liv till. En är alltid mer än sina sjukdomar, sina diagnoser, sina prognoser. Det är många som glömmer bort det men underbart nog än fler som kommer ihåg det. Ibland går även mörkret att luta sig mot, när det vuxit sig tillräckligt stadigt och kanske finns det en mening med det mörker som växer. Döden växer i mörkrets hastighet.
Det jag tycker om mest med mitt eget liv är de dagar då livet inte kunnat stå emot längre och låtit all skönhet och värme flöda fritt. De dagar då sorgen varit en bristvara och alla resor slutförts, de från land till land, från en människa till en annan, när en nått sina mål – för att därefter få fart igen. Resorna betyder mest. Kanske är jag själv en destination för någon. Kanske hittar någon hem när den når mig. Jag vet vad jag vill lämna efter mig. Jag vill lämna efter mig en jämställd och hållbar värld där vi varken skrivit ut ekonomiska skulder eller klimatskulder till kommande generationer. Kanske är det naivt att tro att det kommer ske under min livstid, men att inte tro hade känts bra mycket värre. Alla måste få en chans att leva de liv som är deras egna.
Ibland sover dagarna djupt och jag vandrar omkring bland stjärnor som bestämt sig för att gå upp tidigare för att leka tafatt längs en isblå himmel. Människor möter mig med blickar, ord och ibland bara tystnad. Jag tror inte att det finns ett liv efter detta, flera tusentals dagar kommer inte längre ha någon möjlighet att växa ut. Vem vet hur långt mina dagar har vuxit innan jag blir till jord, innan mina ben blir en del av den lilla grusvägen och innan min luft slutar komma ut ur din mun. Jag tänker bära livet tätt emot kroppen ända tills det slutligen släpper taget. Jag vill att vi ska röra oss långsamt runt varandra, runt våra sinnen och vår omvärld. Jag tror att vi behöver tassa runt döden ibland, men tyst så att den inte märker. Än hoppas jag att vi alla får många dagar till då livet inte kan stå emot längre, när det släpper in all skönhet, öppnar sina dagar och nätter och låter ljuset komma in.
Texten är sedan tidigare publicerad på Kafé K här.
