Jag hackar grönsaker, en efter en, fortsätter med världen. Jag känner inte alltid mig som en del av den, eller som att jag vill vara en del av den. Verkligheten är sannerligen för mycket ibland. För mycket att ta in, för mycket för att tas in i. Jag växte upp i Kalmar. Jag spelade fotboll när jag var ung, jag var med på alla träningar, men fick sällan spela några matcher. Jag var ganska blyg och tog aldrig för mig, tyckte aldrig att det var viktigt att min åsikt skulle vara längre fram, högre upp - men det skulle visa sig senare att min åsikt ändå placerades längre fram, högre upp. Jag var inte medveten om det, såg det aldrig.
Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och utrymmet för vem jag kunde vara, vem jag kände att jag fick vara växte något oerhört. Alla borde få det utrymmet. Det borde vara självklart. Någonstans där började jag läsa Åsa Grennvalls serier. Jag vet inte vad serierna gjorde med mig riktigt, men efter ett tag såg jag något som jag inte hade lagt märke till innan, hur strukturer formar oss, att det finns en könsmaktsordning, att människor fråntas rätten till sina kroppar, att människor konsumerar andras lidande. Jag började se allt mer hur människor reduceras, i ord, i handlingar, i vardagen, i reklambladen, på nattklubben, i blickar och i de allt mer växande kommentarsfälten på olika internetsidor. Jag såg kön dras av från lönen. Jag såg orättvisor på ett sätt som jag inte gjort innan, att samhället självmant ofta växte till möjligheter i den vita handen, den heterosexuella handen, den manliga handen men att samhället motarbetade möjligheter i den mörka handen, den homosexuella handen, den kvinnliga handen. Sedan dess har mycket blivit bättre men så länge samhället inte ger oss alla samma möjligheter, oavsett kön, sexuell läggning eller bakgrund så har vi inte kommit fram. Så länge människor fortsätter att skuldbeläggas (något av det allra värsta som finns) så har vi fortfarande en lång bit kvar. Löneskillnaden är fortfarande så mycket som 13,9 procent. Jag ser fortfarande att kön dras av från lönen. Jämställd lön? Uttag medges ej.
Det är svårt att skriva om jämställdhet, att blogga om det, bli länkad och få höra kommentarer som ”underbart att du som kille tar upp det här” för på flera vis är det att ta plats och det är ju inte jag som ska föra den kampen eller beskriva hur den ska se ut och att bli belönad och applåderad för att en skriver om självklarheter (jag vet att det inte är självklarheter för alla) är också problematiskt. Allt jag skriver om jämställdhet har andra redan skrivit på andra sätt, på bättre sätt långt innan. Därför vill jag ifrågasätta mina val och mig själv och inse att även om jag inte vill ta plats, inte ber om att ta plats så gör jag det ändå, omedvetet sitter jag på stolar som förefaller vara tomma. Så när jag skriver om jämställdhet handlar det om att ifrågasätta mig själv för så länge jag inte gör det, så länge jag inte säger emot när andra beter sig illa och sexistiskt, så bidrar jag till ett ojämställt samhälle. Så länge orden är feministiska men handlingarna struntar i det så spelar det ingen roll. Jag vill inte föra någon annans talan. Jag vill inte vara ord i någons taltid. Jag vill heller inte ställa mig i normens led och rätta mig efter den, jag bryter den gärna på alla möjliga sätt. Jag vill inte vara patriarkatets brandvägg. Jag är gärna ett virus som tar sig in och förstör hela skiten. För så länge patriarkatet skyddas, kramas om, matas så kommer vi aldrig komma längre än dit vi redan har nått. Vissa skulle säga att det är för långt. De har fel.
Nedan kan en hitta 5 feministiska bloggar som på alla sätt och vis är helt fantastiska:
Brunheten
Kickan Wicksell
Oxhen
Hej Blekk!
Zettermark med Z
