 |
| Foto: Mikael Jakobsson |
Lotta Sjöberg är en stor förebild för mig. Hon har placerat mycket mod i mina tankar, så att de kunnat gå från huvud till att uttryckas. Jag har kollat igenom hennes Facebook-grupp Family Living - the true story ett antal gånger och känt mig lite gladare. Ibland är det som att vi ska skämmas över hur vi egentligen lever, skämmas över att vi är människor. Det ska vi förstås inte behöva göra. Vi är så bra på att skuldbelägga oss själva, jämföra olika slags lycka istället för att bara känna den. På många sätt bidrar samhället till det. När jag läser Lottas serier, hennes illustrationer över vår samtid, som vågar visa en annan väg, bort från det tillrättalagda, känner jag lite hopp. Snart släpps hennes nya seriebok Det kan alltid bli värre. I mars släpps också Sandra Dahléns Sex med mera i en uppdaterad utgåva, där Lotta har illustrerat bilderna. Här nedan berättar Lotta om de nya böckerna, om den eviga statusjakten - och om att försöka göra världen lite lite bättre.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Jag är en rätt så negativt och pessimistiskt lagd person, haha! Jag gillar att vara sån. Jag gillar när andra är så också. Jag tycker att det finns så mycket spännande i kritiska och buttra människor. En misstrogenhet och någon sorts anda av protest. Vi är inte så lättlurade. Jag är också ganska mycket av en arbetsnarkoman. Arbetar mer än de flesta jag känner. Det är någon sorts envishet tror jag, och ett sätt att slippa stanna upp och bli rastlös. Stannar tyvärr inte så ofta upp och firar när jag gjort något bra. Jag skulle önska att jag kunde lata mig.
I februari släpps Det kan alltid bli värre, hur skulle du beskriva den?
- Det är egentligen en bok om lycka. Och när jag använder ordet 'egentligen' så är det för att det kanske inte är just lycka en tänker på vid läsning av boken. Men det var så det började. Den handlar om hur svårt det är att vara lycklig, jag sågar lyckobegreppet vid fotknölarna, i en värld som inte tar ansvar för sina medborgare. Det är en mycket svart bok, men människor skrattar när de läser den, så den bygger nog en hel del på svart humor. Humor blir liksom bäst, i min värld, när den tar avstamp i det svarta. Det är där vi behöver humor, och det är där som humorn har spännvidd. I det glada lyckliga är lyckan sig själv nog. Då behövs ingen humor. Boken handlar en del om diagnoser, depression, framtidsrädsla och ångest. Muntert va? Haha! Jag kryper bakom fasaderna. Jag har själv en diagnos, men väljer att inte berätta vilken.
- Det här med att krypa in bakom fasaderna är sådant jag jobbat med även i mina tidigare böcker. Det är mycket hantverk i boken också, jag använder hantverkandet som en terapeutisk sysselsättning. Jag tror på det hälsosamma i detta. Min finska mormor stickade tusentals vantar, men hon pratade aldrig om kriget i Finland som tagit hennes man och bröder och landsmän. Hon liksom kanaliserade sin sorg och frustration ut genom fingrarna i varje socka och vante och överkast. Hon stickade fast hon var blind på slutet. Jag tänker att det obeskrivbara kan mynna ut i något konkret, till exempel i ett broderi eller i en socka. Det är inte ett sämre sätt än något annat.
Hur kom det sig att du började jobba som illustratör från början?
- Det började med att mamma och jag lånade typ alla böcker på barnavdelningen på biblioteket i Kallhäll när jag var liten. Hon övade sig på svenska genom att läsa barnböcker högt för mig (mina föräldrar flyttade hit från Finland på 60-talet). Vi lånade massor av böcker varje vecka. Jag bodde i bilderböcker, drömde om att bli bibliotekarie. Min pappa gillade att rita också och gav mig pennor. Vi ritade karikatyrer av Olof Palme och Ulf Adelsohn och dem, som var de stora politikerna när jag var liten. Han hade som finskt vinterkrigsbarn bott några år hos en illustratör på Svartsjölandet på 40-talet.
- Sen läste jag Kamratposten, Cecilia Torudds bilder fanns där, du vet, hon som ritade Ensamma mamman. Jag skrev till henne när jag var tio år och frågade hur en ska göra för att bli illustratör. Hon sa: gå ut skolan, gå en bra treårig gymnasielinje och sök någon konstskola och sen Konstfack. Lycka till! Och sen gjorde jag precis så, haha! Jag tänkte på det efteråt. Men länge trodde jag att det här med illustratör inte var något för mig. Jag kommer från arbetarklass och det är ett ganska långt steg därifrån till att gå en konsthögskola. Mamma jobbade kvällspass i kassan på stormarknad. Och pappa var byggjobbare. Vi är finska arbetskraftsinvandrare. Som tur var gick jag aldrig och kollade på Konstfacks slututställning innan jag sökte. Om jag hade gjort det så hade jag nog inte sökt, för det var så underliga grejer de gjorde där, tyckte jag sen, när jag skickat iväg mina ansökningshandlingar och arbetsprover - och gick på den första utställningen, precis innan jag fick beskedet att jag kommit in. Jag trivdes inte särskilt bra på Konstfack, kände mig som en utböling, och det hade förmodligen med min bakgrund att göra. Men jag fick jobb på Svenska Dagbladet efter skolan och jobbade där ett par år innan jag kastade mig ut i frilanslivet.
Din grupp Family Living - the true story har över 13000 medlemmar. Hur kom det sig att du startade gruppen?
- Från början var det bara en plojgrej. Jag hade tagit någon provprenumeration på en inredningstidning - och blev så provocerad av det tillrättalagda. Så ser ju inte familjelivet ut. Så jag la ut ett album som jag gjorde offentligt, på Facebook, där jag gjorde ett helt inredningsreportage från mitt hus. Stök och döda blommor och ofullständiga renoveringsprojekt. Och med såna där klassiska klyschiga beskrivningar till, typ "En praktisk öppen planlösning"- och så bild av ett kök utan luckor och där platspåsarna vällde ut på golvet. Mitt album spreds på Facebook och folk bad mig starta en grupp. Och så var det igång. Där kan nu alla ladda upp bilder av sina stökiga ofärdigrenoverade hem.
- I förlängningen har det för mig blivit ett politiskt och feministiskt projekt. Samhället kräver att vi ska investera i våra hem. Vi ska hålla igång köpekarusellen, se till att få folk i arbete och skapa vinster till det privata ägandet. Handla oss lyckliga - men aldrig bli nöjda, utan ständigt vara på jakt efter mer och mer. Ett ohållbart mönster för framtiden. Vi får ROT för att renovera våra ägor. Vi får RUT för att hålla det rent. Jag vill inte ställa upp på ett sådant samhälle. Det lyckade familjeprojektet, det perfekta hemmet, som vi matas med i tidningar, mäklarannonser och Äntligen Hemma-program har så stor plats i media. Jag ville skapa en röst som visar motstånd, en motbild som vågar trotsa alla de där idealen. Verklighetens röst. Med humorns hjälp. Få kvinnor att visa upp det osynliga arbetet vi utfört i generationer - genom att inte utföra det. Hur ser våra hem ut när vi inte längre är några fruar på femtiotalet? Hur ser det jämställda Sveriges hem ut? Är det jämställt?
Du har tagit upp några gånger att det råder en stor köpindustri och nu i julas slog handeln rekord igen. Hur ska vi ta oss ifrån allt det där?
- Jag tror på riktigt att vi måste fundera över vad för sorts värld vi vill lämna över till våra barn. Vill vi ge dem en värld där mänskligheten kan överleva, eller vill vi egoistiskt handla och förstöra miljön och skita i framtiden? Svaret borde vara självklart för alla. Vi måste börja tänka långsiktigt istället för att lockas av att få en hundring mer i plånboken efter nästa jobbskatteavdrag. Men jag förstår problemen med att folk förlorar jobben om vi slutar handla en massa skit. Och hur stoppar vi bankernas bolånemaskineri? Om jag visste hur vi skulle lösa detta så hade jag varit politiker nu, men det är jag inte. Jag skulle inte vara någon bra politiker, jag skulle vara för arg på mänskligheten. Jag tänker att vi åtminstone måste kunna leva med oss själva, i första hand. Jag källsorterar, försöker i möjligaste mån att köpa begagnat, åka tåg istället för att flyga och kan inte för mitt liv ställa upp på att stödja köttindustrin. Sådana grejer. Vi måste någonstans börja med att fråga oss själva vad vi gör med vår värld och om det går att försvara för våra barn.
Mycket i dagens samhälle handlar om status, att utåt visa hur bra vi har det på olika sätt, varför tror du att det har blivit så?
- Jag har tänkt mycket på det där. Att status verkar ha varit en drivkraft i alla tider. Att vi verkar ha nåt märkligt behov att att positionera oss gentemot varandra. Vad som varit status genom olika tider har sett olika ut. Ena tidsperioden ska vi späka oss, underkasta oss Gud i fattigdom - detta är idealet, det fina, moraliska statusmässiga levernet. En annan period ska vi äga allt finare, mer, egna teppanyakihällar och vara snyggare klädda än våra grannar. Jag tänker att det på ett sätt håller oss samman. I en krets som jag själv tillhör är det status att källsortera och tänka på miljön, köpa begagnat, ha köp-stopp och skita i att äga bil. Men samtidigt - i en annan del av staden - tävlar folk om vem som har den finaste bilen. Status kan se så olika ut. Det är intressant. Kanske har det aldrig funnits så många olika sorters status-arenor som nu. Jag gissar att jakt på status driver oss fram, och skapar förändring åt olika håll. Det handlar väl om någon form av identitetssökande kanske, att tillhöra ett sammanhang och bli bra på det som gäller i just det sammanhanget. Vi vill bli älskade. Vi vill höra till. Kanske är det så enkelt.
Tror du att dagens sociala medier-liv kan skapa en känsla av otillräcklighet hos många?
- Både och. Det beror ju på hur vi väljer att använda dessa medier. Jag ser ju i min grupp Family Living - the true story att vi gör det motsatta, att vi som vågar visa upp våra tillkortakommanden blir älskade för detta. Men många delar ju bara det lyckade livet. Resor, fina restaurangbesök. Och vi ser hur många blir överösta med likes av olika slag. Men jag ser också att många vågar visa vad de verkligen känner, de skriver när de är ledsna och mår dåligt. Och får tröst. Det går att få kärlek och stöd via sociala medier. Det är en märklig värld. Jag har ju bestämt att den här gruppen ska vara offentlig, så att vi ska kunna portionera ut bilder av våra skruttiga hem mitt bland alla lyckade statusuppdateringar på andras nyhetsflöden på Facebook. Jag tror att vi kan använda sociala medier smartare, driva frågor för att skapa en värld som ger plats för det otillräckliga. Dela värdefull information. Protestera.
Många av dina illustrationer behandlar även genus och jämställdhet. På vilka plan tror du människor generellt sett har svårast att leva jämställt?
- Både hemma och i arbetslivet. Ofta pratas det om hur mycket vi skulle tjäna på att leva jämställt, men jag tror att det finns en genuin känsla hos många, och i strukturerna, som går ut på att det finns människor med makt som har allt att förlora på jämställdhet. Det märks ju inte minst i bolagsstyrelser, det är ingen som vill förändra något där i toppen. Jag tror vi behöver prata om det. Att vi måste göra saker - fast det finns människor som har något att förlora på det. Jag tänker att förändringar måste börja ske ovanifrån. Kvinnor måste tilldelas makt i bolag och styrelser och samhälle. Det kan inspirera nedåt i leden. Det är inte den enskilda kvinnans ansvar att se till att få leva jämställt. Det är hela samhällets ansvar. Det handlar inte om att undersköterskor är dåliga på att löneförhandla, det handlar om att vi lever i ett skitsamhälle som fördelar pengar fel. Vi lever i ett girigt samhälle. Som signalerar att det är okej att sparka neråt, med politiker som säger att de arbetslösa ska rycka upp sig istället för att bygga ett ordentligt skyddsnät så att folk vågar satsa och riskera att falla, politiker som säger att barnfamiljer fuskar med försäkringskassepengar, samtidigt som de inte täpper till kryphål i lagen, som gör att skattepengar från offentlig (kvinnorik) sektor kan hamna i skatteparadis. Ett samhälle är inte bättre än sin svagaste punkt. För att våra hushåll ska bli mer jämställda behöver kvinnor få upp sina löner, så att familjer inte tjänar mer på att männen fortsätter att arbeta medan kvinnorna går ner i tid.
Vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer?
- Miljö, klass, maktstrukturer. Ibland upplever jag det som att liberalismens röst om att alla har samma möjligheter här i livet har fått för stor genomslagskraft. Vi måste börja titta på strukturer. I världen och i vårt eget land. Här finns nyckeln till alla orättvisor och maktförskjutningar. Jag gillar inte fokuseringen på individen. Vi är inte en och en, vi står inte ensamma, vi tillhör ett sammanhang där vi fötts med olika förutsättningar. För mig var det tydligt redan som liten, då jag klart och tydligt förstod att jag som finsk arbetarklass och invandrare inte hade tillträde till alla rum. Detsamma har jag känt som kvinna. Som ung. Jag kan inte prata om feminism utan att prata om klass. Jag kan inte prata om rasism utan att prata om klass. För mig är maktstrukturerna grunden till obalans. Och självklart miljöfrågorna. De borde stå i fokus varje dag. Varför har inte barnen i skolan tre timmar miljökunskap i veckan? Varför lär de sig inte att äta vegetariskt? Det är en gåta för mig att samhället inte hänger med i de livsavgörande frågorna för vår existens framtid.
Vad ser du som viktigt och mest värdefullt i livet?
- Kärlek. Ja, det måste det vara. Närhet. Det ordlösa. Det som gör att vi håller oss kvar här på jorden.
Vad önskar du att du hade mer tid till?
- Att vara lat, lära mig att slappna av och inte rusa vidare hela hela tiden. Vara mer med barnen. Med hunden. Närvaro. Närvaro är svårt. Jag vill läsa fler böcker.
Nu i mars släpps också en uppdaterad version av boken Sex med mera. Kan du berätta lite om den?
- Åh, den är jag så stolt över. Det är en sexualupplysningsbok för tonårstjejer. Men killar borde läsa den också. Och vuxna. Den är skriven utifrån ett queerfeministiskt perspektiv. Den är orädd och noggrann och utgår ifrån tjejers arena. Den handlar om att våga säga ifrån, sätta gränser och förstå sitt eget värde och utforska vad det är att vara tjej på sitt eget vis. Den berättar om samhällets strukturer, om vad vi behöver förändra. Jag har jobbat med att få en mångfald i bilderna, det är illustratörers skyldighet. Smala tjejer, mulliga, olikhudfärgade, lesbiska och heterotjejer om vartannat. Vi försöker svara på frågor om sex och onani och kärlek och makt. Allt det som vi tycker att tjejer ska våga fråga om. Den här boken hade jag behövt ha som tonåring, men nu ska jag ge den till mina egna barn istället. Jag kan i alla fall försöka vara med och skapa projekt som gör världen lite lite bättre.
Kolla gärna in Lotta Sjöbergs grupp Family Living - the true story här. Här kan en även beställa seriealbumet Family Living: Den ostädade sanningen.
