tisdag 21 januari 2014

Ensamma sociala medier


De flesta yngre än 40 sitter med telefonen i handen på bussen. Jag gör själv samma sak. När en inte har någonting att göra så tar en fram telefonen. Ensamheten som kopplar upp sig är inte längre ensam, men kommer vi varandra närmare eller dras vi allt längre bort? Till slut handlar allt om bekräftelse, men det är inget i livet som går ut på att få så många gillamarkeringar på Facebook som möjligt. Det är kul att bli retweetad på Twitter och att få många följare men i längden är det ganska irrelevant. Visst kan en använda exempelvis Twitter och Facebook som ett sätt att förändra världen, bolla tankar med någon och skapa något nytt, något hållbart. Däremot funderar jag på om sociala medier ökar ens sociala engagemang eller om de krymper det? Engagerar vi oss eller gillar vi saker och känner bara med det att vi dragit vårt strå, varit med som en del i kampen? 

För ett tag sedan så gjorde jag en undersökning om sociala medier. Det framgick att många tar bort sin statusuppdatering på Facebook om ingen gillar den och att många har ångest över att ha få vänner på Facebook. En skrev ”Jag brukar fråga om någon vill hitta på något, men ingen svarar på det. Efter ett tag tar jag bort frågan, för att jag skäms så mycket.” En annan skrev ”Jag skäms så mycket över att bara ha 200 vänner på Facebook. Jag har sett de som har över 500. Jag har valt att dölja min vännerlista så att ingen ser hur få vänner jag har.” Det är problematiskt när sociala medier till så stor del handlar om att jämföra sig med andra, vilket skapar ett behov av bekräftelse, och så fortsätter det bara. ”Jag skulle aldrig våga skapa ett evenemang, tänk om ingen skulle tacka ja?”, berättade en annan. Vi har varandra på listor, men hur väl ser vi varandra? Försvinner blodet med det digitala? Försvinner känslorna? Kan det digitala någonsin fullt ut tillfredsställa ens sociala behov?


En annan sak som råder på sociala medier är samma flockmentalitet som råder i det verkliga livet. Användare är mer benägna att gilla och lyfta fram inlägg som redan har fått många positiva röster. En person berättade att hen ibland drar sig för att gilla inlägg som ingen annan har gillat innan. Vi styrs av vad andra tycker, vad vi tror att andra kommer tycka. Nu har exempelvis Facebook kanske inte ändrat så mycket av hur vi fungerar, men vi har fler att granska ända in i det digitala skelettet och fler som granskar oss när vi gillar, delar, lägger upp och fyller år. Sociala medier är självklart inte enbart något dåligt. Det är mer nyanserat än så. Däremot är det viktigt att se problemet i att må dåligt över att inte få gillamarkeringar och den där bekräftelsen, att någon ser en. Det digitala ögat väger inte nödvändigtvis lika starkt som någon som verkligen ser en. Sociala medier kan dölja ens ensamhet för andra, men de kan också göra den mer tydlig för oss själva.

Det finns undersökningar som visar att vi kollar våra mobiler i genomsnitt 150 gånger per dag. Vad söker vi och vad är det vi saknar? Kontakt. Till hur stor del kan vi digitaliseras? Vårt kontaktnät, våra sätt att uttrycka oss. Jag vet inte om vi kommer varandra närmare. Vi kan verka närmare, men jag tror att avståndet på många sätt växer. Den uppkopplade ensamheten. Insidan jämförs med andras fasad utåt. Vad säger vår inre röst? ”Är du ensam, du har ju 200 vänner på Facebook”, sa de på Socialkontoret till en person som kom in. Vad är siffror utan kontakt? Sociala medier kan dölja ens ensamhet för andra, men de kan också göra den mer tydlig för oss själva.