Att inte våldta eller kränka förtjänar inga applåder

Varför måste vi tycka saker om varandras kroppar helt utan att vi ens har blivit tillfrågade? Jag var själv med om det för ett tag sen. En kompis fick frågan ”Lite sliten idag?” av en arbetskamrat. Bara för att hon hade struntat i att sminka sig. Varför väljer man att kommentera det ens? På Facebook finns sidor som ”Vi män som tänder på riktiga kvinnor” och ”Real men like curves, only dogs go for bones”. Dessa sidor har säkert ett gott syfte i grunden men i längden blir det bara ytterligare sätt att lägga värderingar för hur kvinnor ska se ut och ser de inte ut eller är på ett visst sätt så ska de tröstas av dessa riktiga män. Ett ideal byts ut mot ett annat. När någon säger exempelvis ”du behöver inte sminka dig, du behöver inte känna dig osäker i mitt sällskap” så förutsätter hen att om någon sminkar sig så gör hen det enbart på grund av osäkerhet. Det är så lätt att förutsätta olika saker med hjälp av någons utseende och tro att man gör något gott när man säger åt personen att hen ska sluta med en massa saker, för att hen är fin ändå. Måste en alltid ha en åsikt? Har du blivit tillfrågad? Vill hen få höra vad hen ska eller inte ska göra med sin kropp? Varför förutsätter ni att hen vill det? En behöver inte få sitt utseende kommenterat över huvud taget. Stäng ner kommentarsfältet.

Jag måste säga att jag blir trött på de som ofta pratar om riktiga män och kvinnor. Jag förstår att de allra flesta inte menar något illa med detta, men jag tycker ändå att de borde reflektera över det skeva i den bilden, att det finns män och kvinnor som är mer riktiga i sin könstillhörighet än andra. Det handlar väl mycket om att vi tillskriver könen vissa egenskaper, och att vi på olika sätt då måste leva upp till dessa.

Överlag tycker jag inte att en bör använda uttrycken riktig eller vanlig då det delar upp snarare än något annat. Som om det finns riktiga män, riktiga kvinnor, riktiga svenskar, vanliga svenskar - vad blir då straffet för de som ni inte ser som vanliga eller riktiga? En riktig kvinna gör inte så och en riktig man ser inte ut så. Hela samhället är väldigt generaliserande. Ser en att en medicin hjälper på en så ska den hjälpa resten av världen också. Behandla alla som de individer de är. Ingen är mindre eller mer riktig än någon annan och samtidigt ska ingen behöva rätta sig efter vad andra tycker om. 

Samtidigt finns det de människor som säger ”Titta på mig, varför får jag ingen uppmärksamhet? Jag varken våldtar, mördar eller hatar” på olika formulerade sätt. De som förväntar sig applåder för att de inte kränker någon. Men de förtjänar inga applåder för det. Att inte våldta, mörda, kränka någon är en självklarhet. Precis som det borde vara en självklarhet att kämpa för alla människors rättigheter, utan att få kommentarer som ”kul att du som kille skriver om detta”. När människor börjar känna sig duktiga och vill fiska in beröm för att de är snälla och inte våldtar eller kränker någon så har vi en hel del att fundera på. Vad svårt det måste vara att inte skriva hatiska och nedvärderande kommentarer! Vissa verkar anse att det är mer relevant att hävda deras oskuld än att faktiskt göra något åt enorma problem. Det gör mig deprimerad. Det är inget tecken på godhet att inte behandla människor illa. Om det är det så undrar jag hur ni beter er när ni inte uppvisar dessa tecken.

Tid kan ändra kroppen

Jag är en fråga just nu, som börjar växa till ett val. Alla människor är val. Man får kasta sig dit man vill ta sig. Kanske följer resten av världen med. Kanske inte. Alla kan inte kasta sig själva, vissa blir utkastade, inkastade i olika liv, olika relationer. Avstånd kan ändra kroppen men inte hjärtat. Det händer en del jobbiga saker just nu men det finns inte riktigt någon tid att lägga in i de sakerna. När både sjukdomar och livsval kastas in i mig vet jag inte hur jag ska hantera det. Särskilt med alla avstånd. Tid kan ändra kroppen men inte hjärtat. Jag cyklar mycket just nu, kanske för att få saker att rinna av mig, ändra skepnad. Jag sover hela nätterna nästan, men ändå känner jag mig inte utvilad. Kanske räcker det om den som sover i mig blir utvilad. Sömn finns att ta igen senare. Livet går inte att ta igen senare. Vissa människor man går igenom får en att inse att just de stegen kanske blir det vackraste man någonsin kommer ta. Det är då man vill stanna upp. Älska. Hur vet man när ens kropp är utläst? När det är dags att skrivas om på nytt?

Jag minns förrförra julen då jag skickade julkort till okända personer, bara för att kunna skänka lite glädje. Det kändes som en fin tanke. Kanske startade det en eld i någon annan. Jag vill föra den elden vidare. Ibland tänker jag att jag kommer flytta ifrån Göteborg. Ibland tänker jag att jag kommer bo någonstans nära vatten och natur och ha en flickvän och barn och springa över ändlösa ängar med dem, ändlösa liv tillsammans. Jag vet inte var jag slutligen hamnar. Jag vet bara att jag kommer kämpa för att hamna där just det livet växer. Kanske har det inte ens börjat gro än. Framtiden kommer ändra kroppen, men inte hjärtat.

"Gammelgubbarna går i spetsen!"

Per Granberg, Sång, Johnny Smedberg, Gitarr, Teijo Granberg, Trummor, Mattias Söderberg, Bas

Den svenska punken brann verkligen på 90-talet. Band som Dia Psalma sålde guld och det gick bra för Per Granbergs skivbolag Birdnest Records som förutom nämnda Dia Psalma även hade Pers eget band Charta 77 i stallet. Punken var viktig för många ungdomar som ofta inte kunde göra sig hörda. Jag minns när jag själv började lyssna i 15-årsåldern. Banden inte bara sa något viktigt, de menade det verkligen och gav människor som inte kunde skrika högt nog ett gemensamt språk. På albumet Grisfesten från 1993 så sjöng Charta 77 "vissa tittade upp på oss och andra tittade ner,
men vi hade varandra så vad brydde vi oss om det" (Kungarna af stan) och precis så kändes det. Charta 77 bildades i trappan utanför dansgolvet i Köpings Folkets Park. I år jubilerar dem. I trettio år har bandet hängt ihop. Fortfarande har dem varandra.

Det har varit tyst ganska länge om er. Vad har det berott på?

- Tja, helt tyst har det inte varit. Charta har spelat live en hel del efter att skivan Spegelapan släpptes 2004. Däremot har det blivit mindre antal spelningar de senaste åren av olika anledningar. Vi har alla jobb att sköta, vi har familjer som blivit större, vi har fått barn att ta hand om, och en stor anledning är att Per fick en hjärnblödning för några år sedan. Det tar på hans tankekrafter och kroppskrafter förstås. Så av naturliga skäl har vi dragit ner på spelandet.

Nu har ni precis släppt en singel. Berätta lite om titelspåret på singeln ...stolt att vara svensk?

- Stolt att vara svensk är som en fråga till de som tror sig kunna definiera vad svenskhet är och slå sig för bröstet och utbrista ”Stolt svensk”. De som vill stänga Sverige och kasta ut det som inte är svenskt enligt deras mening. Vad säger de om oss som också är svenskar, oavsett etniskt ursprung? När vi som står upp för demokrati, öppenhet, tolerans, välkomnande och tillåtande säger att vi är stolta svenskar just på grund av det jag precis räknade upp. Hur kan de intoleranta nationalisterna, rasisterna och fascisterna vara stolta att vara svenskar när vi är stolta svenskar för att Sverige faktiskt är allt utom det de står för?

Hur tycker ni att vi bäst bör bemöta rasism i dagens samhälle?

- Utbildning, fakta och genom att ta in de nya svenskarna, deras erfarenheter och kunskap i det svenska samhället. De har fantastiskt mycket att ge bara de får chansen.

Vilken tycker ni annars är den viktigaste samhällsfrågan idag?

- Allas rätt och möjlighet till utbildning och allas lika rätt och skyldigheter i samhället, oavsett religion, kunskapsnivå, sexualitet eller kön.

Ni släpper även ett samlingsalbum, Läs mellan raderna, men också där bara på vinyl och digitalt. Vad är den största anledningen till att CD valts bort?

- Av flera anledningar. Både för att vi lever på 2000-talet där musiken spelar större roll på nätet än i CD-format och att vinylen blivit mer av ett samlarobjekt. Just dessa två samlingsalster blir lite speciella för oss för att de är gjorda för just det faktum att vi fyller trettio år. Framför allt samlingsalbumet, där alla som på något sätt varit med i Charta fått välja en låt, vilken som helst, till samlingen.

Hur ser ni annars på att musiken blivit så digitaliserad idag?

- Nu börjar vi tycka det är riktigt bra igen. Nu går det att hantera det bättre. Tjänster som Spotify och iTunes underlättar bandens och bolagens vardag. Det var värre för tio år sedan när piratkopieringen var som värst. De små skivbolagen hade inte en chans att stå emot det och flera bolag fick säga upp personal och lägga av helt enkelt. De stora bolagen hade helt andra förutsättningar att kriga tillbaka men de små independentbolagen, typ Birdnest Records, fick lägga ner. Nu finns Birdnest kvar men inte alls i samma form som då.

Ja, Per, hur står det till med Birdnest?

- Jag kommer att ta upp en del verksamhet i Birdnest igen, jag kommer till exempel att börja jobba med ett lokalt Arboga-band vid namn The Hawkins. Sen kommer det att komma ut en del vinyler på gamla skivor också. Men att göra Birdnest lika stort och jobba med lika många band som det var en gång i tiden har jag varken lust eller ork att göra. Det ska vara skoj.

Hur ser ni annars på 90-talet idag? Birdnest gick bra, ni sålde mycket skivor och band som Dia Psalma låg på topplistan. Hade samma grej kunnat vara möjlig idag?

- Absolut! Det mesta går i tjugoårs-cykler verkar det som, så vi är snart där igen. Svensk punk är på frammarsch igen, helt klart. Och gammelgubbarna går i spetsen!

På tal om Birdnest, kommer filmen The return of Jesus Part 2 någonsin att ges ut?

- Den som lever får se.

Nu har det blivit 30 år med Charta 77. Är det något speciellt ni varit extra nöjda med under dessa år?

- Att vi fortfarande håller på. Det faktum att vi fortfarande går upp på en scen emellanåt betyder egentligen bara att vi tycker det är förbannat roligt att spela. Vi kan inte leva på Charta 77 utan måste ha jobb vid sidan av. Men fan vad kul vi kan ha på scen!

Vad har varit svårast?

- Det svåraste är att vi är fyra ganska så olika personer som måste jämka och kompromissa. Det är svårt. Till det tillkommer ju alla runt omkring oss också, familjer och barn som vi så klart också måste ta hänsyn till. 

Har ni någon speciell mindre känd anekdot från karriären som ni vill berätta mer om?

- Vi kan berätta om vår senaste tur. Fem spelningar tillsammans med det engelska bandet Subhumans. Fantastiskt roligt! Men då måste jag få räkna upp lite vad man står ut med för att få göra detta. Åtta gubbar i en minibuss plus fullt med packning (Överlast? Ja, troligen!), över tre tusen kilometer, fyrtiotvå timmar i bussen. För att få köra cirka fem timmar på scen. Inte jättekul hela tiden men när man är på scenen, då är man kung!

Vad är den största drivkraften till att hålla igång idag?

- Glädjen att få spela musik för en publik som vill lyssna på oss. Utan publiken inget Charta.

Berätta lite om ölen som ni och Strömsholms Brygghus precis lanserat?

- Vi har bryggt en Charta 77-öl som är en Pale Ale med dubbel topphumling. En god öl med mycket beska och karaktär. Lite som Charta 77 kanske!

Vad är annars planerna för framtiden?

- Vi ska göra några spelningar till under sommaren, bland annat en efterlängtad spelning på Peace & Love i Borlänge. Sen är det inte alls omöjligt att vi försöker skapa lite nytt Charta-material i någon form. Vi är inte bandet som lägger upp stora planer och så utan vi gör grejer mest för att det är kul. Och just nu har vi nog alla fått lite blodad tand då det gäller nya låtar och att spela in det. Naturligtvis så ser vi ju även fram emot en svettig julspelning på 44:an bland annat. Det är en bra plan för oss just nu!

Ni kan följa Charta 77 på Facebook och på deras hemsida.  

All kärlek har förfäder

jag blev trött när jag gick genom stan
kanske för att jag gått genom en hel värld under natten
på morgonen drack jag vatten och förnam dig i eftersmaken
 
jag använder min kropp som en pelare
förankrar jag dig i jorden eller i luften?
jag sveper täcket över dig om nätterna
du sveper dina sinnen över mig   

du lär mig att om framtiden ger vika
står jag för långt fram
vi umgås dygnet runt, kroppen runt
världar som tar sig in
leder till världar som försöker ta sig ut
du dricker ljus och förnimmer mig i smaken
dricker nuet och förnimmer mig i framtiden

Ett barns uppväxt

 
Valentina satt och ritade av sin fot. Hon tittade ner hela tiden. Sen sa hon att det är tur att hon inte har lika stor mage som sin morfar för då hade hon inte sett sina fötter. Sen skulle hon skriva ”min fot” under teckningen. Jag fick hjälpa henne med m:et som hon tyckte var lite för svårt. Vi var ute och gick efter en mysig morgon. Valentina blev lite trött efter halva promenaden, men jag sa att vi kunde ha en springtävling hem genom skogen. Hon jagade fåglar medan hon sprang.

När vi kom hem hittade hon på små korta lekar med Tindra, med sånger om sensommaren där solen alltid skiner. Hand i hand snurrade de runt i dans över sovrumsgolvet, ända till dess att Valentina trampade fel och hamnade på Tindras fot och orättvisan var ett faktum!

Vi åkte till sjukhuset och hälsade på hennes mormor dagen efter. Valentina hade ritat en droppställning och en streckgubbe med glad mun, och ett stort ärr över magen. Mormor sa att teckningen var jättefin och hon satte upp den över sängen. Under den kvällen hittade Valentina på egna sagor och berättade för sin mormor. En saga handlade om ett godisskepp som mormor fick åka runt i. Hon höll sin mormors hand medan hon berättade, en sjuk skakande hand mot en liten spretig.

När vi kom hem läste jag en saga för Valentina, men jag var så trött så jag hoppade över den sista sidan. Det märkte hon med en gång! Jag fick läsa om de sista raderna två gånger, men ändå ville hon höra dem igen. Sen tjöt hon att hon faktiskt måste få ha alla sina dockor och nallar i sängen så att ingen skulle känna sig utanför. Till slut fick hon knappt plats i sängen själv! Sen sa jag god natt och gav henne en bamse-tidning som alltid ligger under henne när hon vaknar.

Innan hon somnade lovade jag henne att hennes mormor skulle komma och möta henne i sitt godisskepp under natten och att mormor aldrig någonsin kommer att segla bort ifrån henne.

The National - Trouble will find me

Han försöker skrika, försöker överrösta mörkret men det går inte riktigt. Han tror att han vänder sig om i henne men när han rullat över på mage igen så ligger han i tomhet. En tomhet som äter upp honom. Han äter ingen mat, han äter demoner. De fyller upp honom och hon är flera tankar ifrån. Det behövs ett annat hjärta för att han ska orka påminnas om sitt eget. Jag tänker på allt det där när jag lyssnar på The Nationals nya skiva Trouble will find me. Det är så det känns, även om ljus når upp till ytan ibland består just själva ytan av något annat, något större. Något som inte helt går att överrösta. Ibland når man inte långt när problemen känns starkare, har mer ork än en själv.

Jeanette Winterson skrev en gång att "Du kan inte vara en annan människas ärlighet, barn, men du kan vara din egen". Jag tänker att ärlighet blivit något som folk väljer när de ska vara snarare än något som de är naturligt. The National känns ärliga. Kanske beror det på Matt Berningers röst och texter som sover sked i ens öron. Kanske något annat. I Slipped sjunger Matt ”I won't need any help to be lonely when you leave me”. Ett tvivel som alltid rör sig genom honom, som stannar upp oroväckande länge ibland, tar upp för stor plats. Samtidigt är det något med skivan som känns ljusare än föregångaren High Violet (2010). Kanske handlar det om ljudbilden som känns lite luftigare, lite mindre smutsig. Ljusare skuggor är fortfarande skuggor dock.

Tempot är mestadels lågt, låtarna skär in i en med långsamma, korta snitt. Avståndet mellan Matts röst och lyssnaren känns minimalt, rösten kryper så nära. I skivans hjärta slår Fireproof högst. ”You tell me you’re waiting to find someone who isn’t so hopeless, but there’s no one”. Kanske en av de starkaste låtarna som The National skrivit hittills. Hela skivan är inte riktigt lika stark även om låtar som Demons och Sea of love också berör, rör runt. Skivan känns något för långsam för att nå alla mina känslor. Det känns som att den är både för lång och lite för tempofattig. Det räcker inte med en låga när man vill ha en hel eld.
 
Trouble will find me känns som en resa, kanske både från och till något. Resan tar sin väg genom mig. Jag väljer att behålla delar av den innan jag blåser ut resten över gatorna.

Det som göms i hjärnan kommer upp i hjärtat

Framtiden byggs inte på en dag. Hjärtat byggs inte på en dag och inte bara av en person. Ska man kasta sitt liv åt okända städer eller åt ett välbekant håll? Hur vet man vad rätt väg är? Kanske är den rätta vägen ett stup? Hur vet man vilken väg som leder till småsten och vilken som leder till berg? Jag vill inte ha ett liv som cirkulerar runt dig, utan snarare ett som cirkulerar i dig, som slungas genom din muns rymd, din mages vintergata. Vi byggs inte på en dag. Vi förändras hela tiden. Det som finns en dag går upp i rök nästa och genom röken bildas nya platser, nya möjligheter.
 
När jag öppnar min mun springer min framtid ut. Min mun jobbar snabbare än hjärtat på det viset. Jag ser mot ditt ansikte och ser springande barn i det. Du stänger dina ögon och barnen somnar. Kanske berättar ditt ansikte din framtid. Ibland är vår kropp den största resa vi gör, ibland går den genom någon annans kropp.
 
Är en promenad i någon värt det om man bara nått halvvägs till hjärtat när man ombes att vända om? Vare sig det är ett hjärtslag eller ett helt liv man tvingas vända ifrån så vet man att ingenting kommer bli som förr igen. Dagen man förälskade sig och resten av dagarna berättar vad som hände sen. Vad som väntar på en på andra sidan? Bara genom att leva får man reda på det. Det som göms i hjärnan kommer upp i hjärtat. Låt inte det förflutna hindra dig att söka framtiden.

"Between performing mini funerals in surreal locations, the girls practice being bad!"

Drew Denny

Jag minns när jag såg Jess + Moss för första gången. Clay Yeters debutfilm var fantastisk. Jag beskrev den som en film präglad av en skönhet som är omöjlig att motstå. I eftertexterna till filmen hörde jag Drew Denny för första gången. Hennes låt "Blah Blah Bye Bye" tryckte sig in i mitt hjärta och jag älskade varje ton av den. Nu är Drew Denny aktuell med sin regidebut, The Most Fun I've Ever Had With My Pants On. Jag fick tag på Drew och frågade om filmen och om hennes pappa. Livet fortsätter alltid på något vis. Intervjun publiceras på originalspråk. 

For those who haven't seen it, what is your film all about?
- The Most Fun I've Ever Had With My Pants On is a road film about two estranged childhood girlfriends, Andy and Liv, who drive from Los Angeles to Austin, Texas. Andy is scattering her father's ashes and Liv is preparing to audition for the role of a vixen spy in a noir film! Between performing mini funerals in surreal Southwestern locations, the girls practice being bad!

Who were your inspirations?
- I wrote the film while caring for my father as he passed away, so his spirit was definitely an inspiration. Remembering his favorite quotes such as "you're only as old as the women you feel" definitely motivated me to laugh through the tears!
 
- Filmmakers I am especially in love with include Věra Chytilová, John Cassavetes, Werner Herzog, Wim Wenders, John Waters, Mae West, and Lucrecia Martel. For this project, I was also inspired by bats, owls, my best friends, all the artists on the soundtrack and the desert. 

What’s it like being a first-time filmmaker?
- My favorite part about doing something for the first time is having no idea what I should be afraid of! 

You went to film school?
- I went to film school at USC then worked as a musician for several years before studying philosophy in grad school at Cal Arts where I began creating multi-media performance artwork and interactive installation. 

Tell me a little bit about the style of your filmmaking? 
- I am still figuring out my style but I want it to be an integration of all these processes - I want to tell compelling stories with viscerally pleasurable imagery, thoughtful sound design, humor, heart, and a critical but fun-loving self-reflexivity. 

Your father is one of the biggest characters of the film. What was he like when he was alive?
- Like most dads, he was the best and the worst. He was a big guy with a big personality. He could charm the pants off anyone - no matter how much trouble he got in, he always tried to make sure everyone was having a good time. He left when I was a kid so I only saw him a few times a year for most of my life. 

I heard the title of the movie is from him?
- Yup. The title actually comes from his favorite thing to say: "Killing someone is the most fun I've ever had with my pants on." 

What was your relationship with him like growing up?
- When I was very young, we were close. He watched me ride horses, and I watched him smoke cigars. He moved out when I was eight and left the country for good when I was ten. We developed a very strange but loving friendship after I'd grown old enough to sympathize with him. I visited him often in Colombia where we talked about women and swam in the sea.

When did you realize you wanted to make a film about all this?

- I created a performance for a gallery in Los Angeles on Father's Day a few months after my dad passed away. The piece combined video projection, live performed music, pre-recorded score, narrative and audience participation. I realized the feeling could be better investigated through filmmaking so I adapted the performance to a script and set out with my friends a month later to shoot the film.

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

Can you tell me a little about the main characters? I heard Andy is half-based on your life?
- Andy is another daughter my father could have had. She's the little badass inside of you that you rely on when grieving to help you remember what's beautiful and exciting about chaos! My friend Dan, who writes for LA Record, called her my roaring id! He's probably right. I am much quieter than her but am proud to have that spirit in me - the bad girl who isn't mean.

- Sarah Hagan's character, Liv, is a bit based on Sarah as well. Liv is an actress struggling to shake a "good girl" image, which Sarah has dealt with after becoming so well-known for her character Millie on Freaks and Geeks. Though adorable and in many ways a kid at heart, Liv (like Sarah) is a complicated woman who wants to express all aspects of her personality.

How did you find the balance between the comedy and tragedy of your story? Wasn't it difficult?

- Humor is a brush and art is the frame. A mode of manifesting meaning and its context, regardless of medium. In EMT school I learned that cardiac tissue cut from two different hearts will start beating on the same rhythm if placed near one another. That’s how I think of humor and tragedy - composed of the same substance, pulsing with the same life but representing different destinies. 

What’s the funniest part of making your own movie?
 - Working for days with no sleep and no food puts you in a funny mood, and the hilarity reached great heights when one of our crew members had to wrangle a lost donkey and once the car broke down in shot!

- The best part was noticing every now and then how well we were working together in such extreme circumstances - out in the middle of the desert, on top of a cliff in a monsoon! Performing and shooting and lighting, recording sound and watching out for each other... I am so lucky to have such kind-hearted and wildly talented friends!

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

And the worst?
- The worst part is that it's over! I mean, I love sharing the film with audiences! I have learned so much and met so many wonderful folks, but I just want to go back out there and do it again.

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

What kind of movies do you enjoy yourself?
- So many kinds! Those made by the people I mentioned earlier but, perhaps more interesting for your readers - many films made by friends of mine! It Felt Like Love is on the festival circuit now, and it is stunning. After Tiller is a phenomenally important documentary that everyone should watch. Jess + Moss is the film that motivated me to reach out to my friends to work together - it's a gorgeous piece by many of the same folks who worked on Fun Pants.

How much were you involved in Jess + Moss?
- Jess + Moss was made by very dear friends of mine but I wasn't involved in the production of that film. At that time, I was working abroad participating in performance art festivals and playing music. I saw the film at Sundance where I was exhibiting some photographs from a project of mine in Bolivia. I was so moved by the film and wildly impressed by my buddies Clay Jeter, Will Basanta, Isaac Hagy, and Sarah Hagan. Later on, Clay asked me to donate a song for the end credits so now if you watch the film you'll hear my song "Blah Blah Bye Bye" at the end. I'm glad I could contribute something to that work which absolutely changed my life. Clay, Will, Isaac, Sarah and many others from the Jess + Moss family created Fun Pants!

Do you like any Swedish movies? Seen any good? 
- Well, of course I know Bergman! Actually, Persona was an influence for Fun Pants! (not that you can really tell) I named Sarah Hagan's character Liv after Liv Ullmann. I love her, and I love Persona. In fact - we quoted a shot from Persona! In the scene when we're laying in the tent!

What else is next? Planning to make another film?
- Yes! I'm writing two feature scripts right now and producing a documentary.

Ni kan följa Drew Denny och hennes film på Facebook här. Filmens hemsida hittar ni här, där kan ni även se filmens trailer.  

Skulle du ladda ner en kram om du kunde?

Jag tycker alltid att det är bra att rannsaka sig själv och besluten man fattar. Jag ser bland annat relationer som ett sätt att utveckla sig med någon annan. Jag frågade en gång om vad folk oftast glömmer kvar hemma, hjärtat eller mobilen. Tyvärr är det ofta hjärtat man glömmer. När jag står och väntar på bussen så tittar alla ner på sina telefoner och det fortsätter överallt. Det har blivit ett sätt att vänta på. Jag är tyvärr själv en liten del av det, men jag försöker sluta. När man umgås med någon till exempel så är nog det allra bästa att lämna telefonen någon annanstans, annars hamnar man längre ifrån närheten och blir inte riktigt delaktig och vad är närhet mellan två personer när en inte är delaktig i den? Jag är rädd för att tekniken får oss att komma längre ifrån varandra, fastän vi i princip tror att det är tvärtom. Det är så enkelt att logga in och vipps är man social men riktigt så blir det inte.

Jag tror den finaste närheten är den när man är långt ifrån det digitala. Ofta använder vi tekniken för att minnas, genom att checka in på olika platser eller genom att ta bilder, fast vi fortfarande har hjärta, sinnen och händer att minnas med, dela med oss av. Vem vet om vi helt plötsligt skulle börja ladda ner kramar, kyss och annan fysisk närhet om det var möjligt? Du skulle aldrig stjäla en kram, men du skulle ladda ner en om du kunde!

Själv börjar jag tro mycket på att försöka att inte alls använda mobilen eller datorn under vissa dagar. Bara ta med mina sinnen, mina armar och mitt hjärta och känna att det räcker så. För varför skulle det inte göra det? Det är många som söker genom Google på frasen ”Facebook förstör mitt förhållande” fast i grunden är det all tid vi lägger ner på all teknik som förstör våra relationer till andra. Facebook frågar vad min relationsstatus är. Räcker det att veta med hjärtat, trots avsaknad av gillamarkeringar eller uppmuntrande kommentarer? För att parafrasera Miljöpartiets valaffisch angående oljeberoende för ett antal år sedan: Jag är inte beroende av teknik. Jag kan sluta när jag vill - eller? Kanske drog jag det hela för långt nu. Jag är bra på det. Men kanske är det bara så vi hamnar i framtiden.

Världen fortsätter vidare

Jag är bra på att skjuta upp saker, men jag skjuter aldrig upp människor. Jag drar isär mig för att få plats med fler möten. Jag vill bära tyngden av andra människor, det gör mig lättare. Jag älskar oreserverat. Jag vill ha klichéerna. Göra om dem på mitt sätt. Orden har sagts förr, men inte människan. Hjärtat har slagits förr, men inte med samma slag. När hjärtat sjunger gamla sånger, lär du ut nya.

Ibland vaknar jag upp med två barn i kroppen. De jagar varandra i mitt bröst och springer över hjärtats allt rödare ängar. Där finns ett stråk av barndom, ett stråk av framtid. Ljus så långt hjärtat når. De gungar i min mage och när de hoppar av är jag där att ta emot dem. Ibland tar jag emot med din famn, ibland tar du emot med min.

Ibland vaknar jag upp bredvid ett vattendrag. Jag dyker ner där gång på gång i hopp om att gå i uppfyllelse. Vissa dagar dyker jag ner i dig i hopp om att vi ska gå i uppfyllelse. Ibland dyker jag ner utan att komma upp med annat än förvirring, ibland har jag solen med mig.

Jag vet inte om jag är bred nog för att du ska kunna gå i mig utan rädsla. Jag är en lina spänd mellan två kroppar men jag vet inte om jag är bred nog. Tillräckligt bred för ord, men otillräckligt för språk.

På din sida tiden

jag vilar på din sida tiden
där ser jag livet som varit
och det som ska följa
din hud har inte berättat min historia
men den berättar min framtid

mina minnen är mätta
framtiden är hungrig
jag vet vad jag
vill mata

du ligger och balanserar ljuset i din hand
och mörkret på dina fingertoppar
solen vänder sig i mitt bröst
morgonen håller andan
din hud har inte berättat min historia
men den väljer att berätta min framtid

jag blir din ved och du min eld
och världen blir blott askan av
alla dagar vi rört vid varandra