En del hjärtan mår bäst av att leva i en kappsäck

I början av en förälskelse så lämnar hjärnan över resten till kroppen ju mer man känner. I slutet börjar kroppen ge tillbaks. Hjärnan kan inte neka. Nu börjar bearbetningen. Man letar efter en luft att tappa andan i, man söker efter en plats i någon men det slutar med att man blir till en last i någon. Man ställer sig på vågen och inser att man gått upp en människa. Står ryggen pall att ta emot någon? Står munnen pall att mata två? Ger natten sömn till båda? Kärleken är som starkast när den har två händer, där den ena bär hopp och den andra bär förtvivlan. Ibland bär båda hopp, ibland bär båda förtvivlan.

Jag ville aldrig slösa bort dagen. Jag sa Klä på dig, solen väntar inte på oss, inte världen heller. Dansa med mig på den öppna gatan där endast träd promenerar, där endast regnet faller. Jag hittar sällan de rätta orden, men det är ofta ett tecken på att det är de rätta orden som avses. Man vet aldrig hur länge det håller att vara tyst, ibland måste orden komma i rätt tid. Alla ord växer inte fram ur tystnad, särskilt inte i en tystnad som blivit för lång. De ord som är instängda då förlorar syrebristen till slut, ofta dör de strax därpå.

Nu är det vår i fingrarna, men det växer inget i dem, inte än, trots den gassande solen. Din hud har växt ur dem. Den började inte i mina fingrar men det var där jag ville att den skulle fortsätta. Utifrån och in. Jag försöker ta tag i ändarna på din halsduk för att be dig komma närmare, men jag når inte. Jag når inte till och jag når inte fram. Vissa hjärtan mår bäst av att leva i en kappsäck. Vid åttio års ålder har alla det hjärta de förtjänar. Kanske är det så, för de flesta börjar resan ta slut då. Dags att packa upp. Snart tar rovdjuren oss. Vi blir mat åt luften, åt gräset. Man ägnar flera månader åt att nå någons närvaro, men förr eller senare står man där, instängd i någons frånvaro. Man bankar, man vill ut.

Svanhopp

Hjärtat har ingen geografi

Hemma är där hjärtat bor heter det ju. På gott och ont säger en del. På gott och gott säger jag. Hemma är mer en resa än en specifik plats. Hjärtat har ingen geografi. Själv försöker jag bo överallt där mitt hjärta är enligt formeln 100-100. Lika mycket överallt. Att som minst ge det mesta jag kan. Hemma är inte där man går in genom en dörr, utan där man går in i en människa och väljer att stanna där. Hemma är inte där man har ett kök, utan där man ligger och trängs bland maten och försöker nå munnen före den. Att vara hemmakär är inte nödvändigtvis att stänga in sig och mysa med en film i soffan, hemmakär kan man vara både på en cykel, när man skriver och när man är ute på en picknick, bara hjärtat är med och likgiltigheten är långt därifrån, hjärtlös och inte sökande. 

Det är på tiden att fler släpper sina hjärtan, inte som i betydelsen tappa det utan mer som i betydelsen att släppa ut det, klippa taggtråden som håller det instängt. Låt oss göra natten så avskalad att ljudet av två akustiska läppar som möts överröstar allt annat. Utom morgonens första skakiga viskning då. Den låter alltid varmast i själen.

Andreas Grega på Victoriateatern, 8/2 2013

Jag ser Andreas Gregas musik som ett steg ifrån stressen i dagens samhälle. Bort från all trafik, statusuppdateringar, konsumtionshets och sättet många människor försöker springa sig igenom kärleken på. Istället är hans musik ett sökande efter mer natur och ett slags inre lugn. Sänk farten, allt behöver inte skyndas på. Kanske kommer det vackra fram mer i det som växer sig större under en lång tid istället för i det som är störst redan från början. Det är inte musik som slår sig för bröstet alltid, men den växer där i bröstet. Fredagens konsert på Victoriateatern växte verkligen ju längre kvällen drog ut sig. Det är en intim teater. Vi sitter runt små bord med levande ljus och lite mat som vi tagit med oss. Victoriateatern har nämligen Picknickföreställningar vilket innebär att man får ta med egen mat och dryck att förtära under tiden man njuter av musiken. Det ger en speciell stämning.

Andreas Grega inleder kvällen med vackra Mikrouli Mou från senaste skivan Mörkerseende och under kvällen märker man att det finns en speciell närhet mellan artisten och publiken. Inga egentliga gränser. Från hjärtat till hjärtan. Grega skriver på skivan att han "älskar hela världen för att du lever i den” och det är den känslan jag får under kvällen, från hjärtat och vidare. Det är på Mörkerseende som tyngdpunkten ligger. Tempot höjs då och då, som i Diktatorn, Pengar & djävulskap och Soluppgång, men mestadels smyger sig musiken fram, vilket passar utmärkt på den lilla teatern. I Love sjunger Andreas ”han ville sjunga hela världen röd, med sången göra kärleken hörd” och det är precis så det känns att han själv gör. I en tid med allt hat och förtryck som sprider sig både på internet och utanför så känns det oerhört viktigt med musik som drar oss samman istället för längre ifrån. 

Efter ett par låtar bjuds vi på en paus innan Andreas kommer tillbaka efter drygt tjugo minuter. När han efter ett tag plockar fram Liv död, en låt som jag personligen tycker är en av de senaste årens starkaste låtar, så är det som att fler hjärtan försöker ta sig in i kroppen. En fantastisk känsla. Samtidigt som musiken ofta känns mörk så handlar det inte sällan om en resa ifrån det mörka, ifrån diktatorerna som tar ett och fler strypgrepp om freden, man har bara en liten bit kvar, ljuset har inte brutit ihop, det väntar på en en bit ifrån. Sorgen är inte övervägande, vi kommer ta oss förbi den.

Om jag ska klaga på något så var inte ljudet helt perfekt under kvällen, då sången ibland nästan drunknade i musiken, annars har jag inga direkta invändningar. Ett par i publiken saknade säkert låtar som Ta vad du vill och Dom hade mycket att säga men sett till stämningen under kvällen så hade de kanske gjort konserten mer spretig, vilket inte blev känslan nu. Nu kändes den fint sammanhållen. Naturligtvis var kvällen även för kort, men den känslan får man av alla fina kvällar, men det är bara att bära den med sig och göra den längre. Ändligt ute blir förstås alltid oändligt inne. Sammantaget var det en vacker kväll som filades ner till värme och ljus. Både på våra bord och i våra kroppar. Glöm inte känslan, tänk med hjärtat.

En bra bit bort och en bra bit närmare

Om jag inte känner något så känner jag i alla fall inte något som är eller kommer bli fel. Om jag inte räcker ut min hand så kommer jag heller inte mötas av en sluten, om jag inte stänger min kropp kommer mörkret forsa in. Med en sluten kropp kommer ingenting att ta sig in men heller inte ta sig ut. Man råkar aldrig illa ut om man inte agerar, men gör man inget alls kanske problemen blir flera? Står man stilla inväntar man lika mycket sorg som lycka. Vad hinner först? Vill du bli nådd eller vill du nå ut? Jag tror att alla känslor föder en annan liknande känsla, räcker du ut så kommer någon annan räcka ut. Precis som likgiltighet föder likgiltighet så föder kärlek kärlek. Jag vill inte stå still och låta känslorna springa. Jag vill springa med dem.

Likgiltighet är kärlekens motsats. Då och då tuggar den på mitt kommande liv. Jag vill möta en hungrig framtid, inte en som ätit sig mätt på motsatsen till det jag vill nå. Jag avskyr verkligen känslan av att det inte spelar någon roll, att jag inte gör det, att orden inte gör det, att viljan inte räknas. Att man bara är en vindpust som fäktas bort innan den når fram. Är det så vi ska ha det? Tydligen, men det är dags att ändra på det. Jag behöver dig som finns i min närhet, en bra bit bort och en bra bit närmare. Kommer du bli den finaste dagen i mitt liv? Kommer jag bli den finaste dagen i ditt? Ta mina händer så tar vi det därifrån.