Organisationen Läkare utan gränser har i mitten av Nordstan byggt upp ett rum där en filminstallation från ett flyktingläger i Sydsudan visas. En man går ut efter någon minut och säger till sitt sällskap ”kom nu, det här var ju bara löjligt”. Ut bland butikerna igen. Frågan är han om gick ut till verkligheten, eller bort från den. Flyktinglägret var bara något löjligt. Knappt tre kilometer därifrån, på världskulturmuseet, pågår utställningen Secret Love, om konst och tabubelagd kärlek i Kina. De 150 verken ger alla uttryck för ämnen som sexualitet och normer. Viktigt att veta är att det var först 1997 som homosexualitet avkriminaliserades i Kina och så sent som 2001 som det lyftes bort från listan över mentala sjukdomar. I Kina lever 90% av alla homosexuella män i heterosexuella relationer. Det vore en fantastisk sak att kunna visa Secret Love i just Kina, men idag är det fortfarande inte möjligt. I utställningens gästbok har flertalet skrivit negativa saker om utställningen, en skriver ”här studerade jag nakna män, homos, de e äckligt!”. Ändå så valde hen alltså att gå på utställningen.
På Hemköp en bit ifrån skojbråkar ett par vuxna män. Det som ska vara skoj är att varje slag mot någon av de tre följs av ett skratt. De kallar varandra horunge, fitta och kärring. Varje slag följs av ett skratt. En av männen verkar ha ett barn med sig. Han står och tittar mot dem. Ofta ser jag barn som håller på på samma vis. De skojbråkar. Vad lär samhället dem egentligen? Vad lär dem sig att ta efter?
Någon kommenterar en dom från ett misshandelsfall, han vill hämnas och säger att han hade kunnat tänka sig att slå ner hen som misshandlade. Jag har aldrig förstått det där med hämndbegär. Våld exempelvis kommer aldrig försvinna med mer våld. Att hämnas kommer antagligen inte ge så mycket. Särskilt inte i längden. Jag vet inte varför jag inte förstår det där med hämndbegär. Kanske är det b-vitaminbrist eller järnbrist. Kanske brist på något annat. Men vi talar om att Sverige är så jämställt och öppet och om en jämför med andra länder så är det kanske så. Men vem jämför? Många som påstår att Sverige är mest av någonting vill ju egentligen bara att vi ska sluta klaga. Var nöjd med att du bor i koleran, de som bor i pesten har det värre. Sverige är fortfarande ett land där folk ser bilder på gråtande flyktingar och väser att det är löjligt. En hel del tycker fortfarande att homosexuella människor är äckliga och många vill fortfarande hämnas de som går över gränsen genom att själva göra det. Fast vi gömmer oss i tron att vi är så bra. Det är trots allt så många som är sämre. Vi kan fortsätta vara säkra på att ingen hoppar fram ur en buske och ber oss engagera oss mer i exempelvis jämställdhetsfrågor när vi publicerar en matbild på Instagram, medan ett flertal frågar varför vi inte lägger tid på viktigare saker när vi skriver om sexistiska företag eller rasistiska stereotyper.
Så fort en engagerar sig så borde en engagera sig i något annat. Vad en än gör så är det inte viktigt nog. Samhället fortsätter mata oss. Kan inte alla bara säga att det räcker nu, vi är hungriga, men vi vill inte ha den här typen av mat.
