.jpg)
Jag går förbi träden och över gräset som inte klarat natten. Går förbi klipporna som har vågat ta sats och hoppa rätt ner i havet. Jag går förbi stjärnorna som spolats upp under natten. Jag har alltid gillat att vara ute i naturen. En gång drömde jag om att bo avskilt och ha en liten eka som jag kunde ta med mitt barn i. Där hade jag läst sagor tills den ljusa sidan av himlen helt ätits upp. Vi skulle vara gränslösa, vår lilla familj. Vi skulle ha världen framför oss.
Jag minns när jag åkte hölass om somrarna. Det var det finaste jag visste. Att hoppa mellan släpet och ladan var som att hoppa mellan två olika världar, och på ett sätt så var det så. Lukten av hö var en trygghet och jag skar upp mina ben och skrapade mina knän där i ladan, men det gjorde inte så mycket. Några meter bort, utanför min morbrors hus visade jag att jag hade lärt mig att cykla utan att hålla fast i styret. Jag kände mig stolt. Ett par minuter bort red jag för första gången men jag lyckades med att bli avslängd från ponnyns rygg. Jag var nog ofta ganska rädd som barn, men samtidigt höll någon fast min rädsla och ingen tillät den att ta sig för långt.
Min morfar var en stor trygghet och den tryggheten växte ju äldre jag blev. Jag tyckte om att sitta i hans kök och diskutera eller sitta vid pianot fastän jag bara kunde spela början till Für Elise. När han dog blev inte mina fötter en del av jorden, havet torkade inte ut och hjärtat föll inte ner till marken, inmattat av sorg, men det var så det kändes. I sorgen äter en alltid maten kall. De första middagarna jag åt varade i över en timme. Sorgen är liten i maten. Ibland tänker jag på honom. Ibland sitter han i en röd traktor och bland sätter han ner spaden i jorden, lutar sig mot handtaget. Och så ler han. Jag kan tänka att min envishet kommer ifrån min morfar. Den ska jag behålla.
Jag kan sakna min barndoms somrar. När vi cyklade ner till Ljungnäs och badade, när jag fick åka med i traktorn och ibland fick styra den själv eller när vi spelade kubb med gamla vedträn i trädgården. Jag minns när jag spelade tv-spel för första gången. Varje gång jag skulle hoppa i Mario så flög jag iväg med kontrollen. Jag trodde att det var nödvändigt. Det blev en hel del flygande med kontrollen. Jag minns när vi lekte tjuv och polis och gömde oss i skogarna i Lindsdal. Minnen jag alltid kommer bära med mig.
Ibland kan jag höra min morfars röst. Jag kan minnas hur han lät när han ropade på vår katt Sixten. Idag lever ingen av dem. Kanske ropar min morfar efter Sixten någon annanstans. Kanske är det inte så. De rycktes bort men inga vägar bytte riktning för det och en blir inte orörlig av sorg även fast det känns så när en är mitt uppe i det. Livet fortsätter. Minnen byggs på. Och om jag en dag märker att alla minnen håller på att försvinna så kommer jag gå in och leta efter dem. Med ett koppel i handen. Ropa att de ska komma tillbaks.
