söndag 8 september 2013

"Du föds som kvinna, du lär dig att följa kvinnans könsroll"


Sara startade sin blogg genus SCHMENUS i november 2012. Hon skriver om bland annat jämställdhet och psykisk ohälsa. I alla Saras ord finns hjärta och engagemang. Och hon önskar att hjärtat och engagemanget når fler. Att vi ska nå en jämställd värld för alla att kunna spegla sig i och där problematik inte bemöts med oförståelse. Där vi vågar ifrågasätta våra roller och brinna fastän världen ber oss slockna. 

Vill du berätta lite kortfattat om dig själv? 
- Jag bloggar av lust, jag bloggar för förståelse, jag bloggar för att jag vill. Aldrig av tvång och aldrig av förväntan. På samma sätt som jag älskar, utan förväntan och krav.

Hur tycker du den psykiska vården kan förbättras i Sverige?
- Nummer ett tycker jag är att den en person först vågar berätta för inom vården att de behöver hjälp, ska ta den personen på allvar. Att våga söka hjälp är ett stort steg och många blir så nedslagna av att de bemöts nonchalant där så de ger upp. Detta leder till att många börjar självmedicinera istället med droger eller alkohol. 


- Vidare är det också jätteviktigt att du får komma till någon du känner förtroende för. Att prata om psykiska sår är inte samma sak som att prata om ett magsår, eller en bruten arm. Därför är bemötandet hos de som arbetar inom psykvården a och o. Jag har blivit bemött av en person som vid första mötet läste högt ur en diagnosbok och som sedan blev arg när jag inte kunde säga vilken diagnos som stämde in på mig. Det är inte värdig vård.

Varför tror du psykisk sjukdom fortfarande ses som något som är förknippat med skam?

- Det ligger nog mycket historik bakom kring detta. Många tror ju fortfarande att den psykiska hälsan bara har med känslor att göra. NPF exempelvis är inte ett känslobaserat spektra, det visar sig med olika känslor men det är inte en känslomässig störning från början, det är inom neurospektrat istället. Känslor är ju tyvärr sedda som mindre viktiga i samhället. Utöver detta så tror många att psykiska förhinder är något en kan tänka sig ur och bara rycka upp sig från, när det då inte funkar (eftersom det faktiskt inte är så) så blir det en känsla av svaghet i bilden med och svag är dåligt i vårt samhälle. Att visa sig svag är att blotta strupen i dagens samhälle och det går inte för sig.

Vad blir du mest upprörd över när du ser hur den psykiska vården ser ut?
- De personer som blir utsatta och inte har folk omkring sig som kan ryta ifrån när det är som värst. Att den inhumana psykvården leder till att mängder med människor lider för att de blir negligerade och i värsta fall att de faktiskt tar livet av sig. Det pratas om folk som dör av missvård inom den somatiska vården. Jag kan nästan våga säga att den dolda siffran av folk som dör på grund av bristande vård inom psykvården är mycket högre, det är bara mycket lättare att dölja dessa siffror. För det går inte att verkligen härleda deras ansvar i dödsfallen.
 

Vad mår du bäst av idag?
- Jag mår bra av ett lugnt tempo och lugna miljöer. Jag kan visserligen älska att gå på stan (med någon jag litar på vill säga) men efter det måste mitt huvud få vila lite. Jag är intrycks-skör och klarar inte av för mycket distraktioner på för kort tid, då blir jag helt slut i huvudet och behöver flera dagar för att återhämta mig. Sedan har jag hellre få nära relationer med människor än många bekanta, relationer skapar stress med krav på att höra av sig och liknande och det är något jag gärna exkluderar för få människor jag genuint bryr mig om. För mig är alltid människor och relationen till dem, det allra viktigaste. Jag mår också bra av att ha den närheten till min familj jag har idag. Jag står båda mina föräldrar väldigt nära. Nu bor jag med dem av hälsoskäl men jag mår verkligen bra av den nära relationen jag har till dem.

Hur kom det sig att du började intressera dig för jämställdhetsfrågor?
- Jag har ända sedan barnsben vurmat för humanism, jag är uppfostrad ganska vänstertänkande och att människor är viktigare än pengar. Men för ett drygt år sedan så kände jag att något var väldigt fel i samtliga relationer jag haft till män framförallt och att det var något som behövde ändras i mitt liv. Jag började läsa om jämställdhet på nätet och sen så skapade jag min blogg, det gjorde att jag började bygga mig en plattform där det började skapas diskussioner kring jämställdhet och så fick jag också en utökad krets att ventilera mig i.
 

Är det en svår sak att vara så öppen som du är i din blogg?
- Det var det först men nu är det så mycket självterapi i det att jag inte tänker på det så mycket. Dessutom är det en väldigt fin känsla att så många hör av sig och peppar när jag är öppen för att de känner igen sig. Att våga börja prata om det jag upplever och har upplevt ger mig en känsla av människovärde.
 

Var finner du din drivkraft till att blogga?
- Eftersom det är en del av min NPF att konstant ha tusen tankar i huvudet så finns det uppslag hela tiden, för mig är det svåra att ta mig i kragen och faktiskt göra det jag vill med mina kreativa tankar. Det händer bara när jag har ett liv som rent praktiskt är inrättat som jag behöver. Idag har jag ett rum där jag kan sålla bort onödiga moment som i sin tur leder till att jag kan skriva ostört, därför kan jag skriva som jag gör. Drömmen för mig är fortfarande att skriva en bok, men än så länge har jag inte hittat en metod för att kunna strukturera upp det rent praktiskt.
 

På vilka plan tror du folk generellt har svårast att leva jämställt?
- Jag tror helt klart att det svåraste är att leva i jämställda kärleksrelationer. Där har alla en så stor sårbarhet att det är läskigt att våga ta sin plats från början och början är ofta det som gör mallen för hur en relation fortsätter. En början på ett förhållande "ska" vara romantisk och himlastormande, förlåtande och bara glida på utan problem enligt normen. Detta gör att många säkert inte reagerar på småsaker som sedan blir inrutade mönster på ett ojämställt sätt.

Tror du att det är en av de största farorna, just förväntningar?
- Absolut. I våra förhållanden idag förutsätts väldigt många saker, vi är till att börja med hollywoodiserade på många sätt med deras sätt att porträttera förhållandens strukturer. Exempelvis så förväntas män uppvakta kvinnor med rosor och sånt. Det finns alldeles för mycket förväntningar på vad som ska vara mannens uppgift och kvinnans uppgift. Exempelvis så finns det mycket föreställningar om hur det ska vara med att mannen är den som initierar sex, framförallt första gången en ligger med varandra. Mannen ska ta och kvinnan ta emot.

Jag har tänkt på att många har svårt att skilja på sitt kön och sin könsroll. Hur ska folk lära sig att se skillnaden, tror du?  

- Jag har också tänkt på det. Jag tänker på det gamla uttrycket som Simone de Beauvoir myntade "du föds inte till kvinna, du blir en" eller något sådant. Jag håller inte med henne. Du föds som kvinna, du lär dig att följa kvinnans könsroll. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, eftersom jag själv har svårt att identifiera mig med min könsroll som kvinna. Jag saknar så många klassiska kvinnoaspekter som förväntas av mig att det i många fall provocerat män jag haft relationer med, men det var inte frågan här. Jag tror att det sätt vi kan få folk att förstå skillnaden är att titta på historien, hur har vi förändrat våra könsroller genom historien. För 500 år sedan var det manligt att visa vaderna i tighta strumpor med knäbyxor (Henrik VIII såg exempelvis alltid till att bli porträtterad med väldigt definierade vader för att det var manligt). Lite senare i historien var det manligt att gråta. Historien kan lära oss ganska mycket om skillnaden mellan kön och könsroll tror jag. 

Varför tror du att många är rädda för att kalla sig feminister? 

- För att det ligger så mycket fördomar kring vad en feminist är. Första frågan jag får oavkortat när jag berättar att jag är feminist är "hatar du män?", eller så får jag ett obekvämt skratt.

Många feminister når ofta bara de redan frälsta. Hur ska en nå de andra, tror du?
- Jag är helt övertygad om att svaret ligger i nästa generation. Om vi försöker påverka nästa generation med mer genusneutralitet och bättre könsperspektiv så kommer det bli bättre för varje generation. Jag skulle gärna vilja se en post-patriarkalism i min livstid men jag tror tyvärr att det är en utopi. Jag tror dock att om föräldrar och lärare, pedagoger över lag gör ett bra jobb på att bana väg för jämställdhet så blir det bättre. Nu är det ju tyvärr givetvis så att även de som inte är för jämställdhet också får avkomma men vad jag ser så verkar det som skolor och förskolor blir bättre och bättre på genustänkande och om det har kommit ut i publika rummet så blir det nog svårare och svårare att hålla en Blondinbella-attityd till det hela.


Du kan läsa Saras blogg här.