lördag 17 augusti 2013

"En människa som har levt är jättevacker. Att man ser att den här personen har skrattat i sitt liv"

Foto: Jonas Borg


Göteborg, i mitten av augusti. Kulturkalaset pågår för fullt. Människor strövar runt medan sommaren har stannat av. Den är på väg bort. Snart äts den sista värmande solen upp. Då passar det bra med musik som värmer lite. Vissångerskan Sanna Hogman föddes i Västervik men bor numera i Göteborg. Hon är uppvuxen i en musikalisk familj, där mamma Ingrid är vissångerska och grundare av Visskolan i Västervik, hennes pappa Anders spelade progg på 70-talet i Mendoza och systern Sophia spelar i Abalone Dots. I våras släpptes hennes debutskiva Buss 18 till dig. I låten med samma namn sjunger Sanna "Jag blir varm i hela kroppen, när buss 18 närmar sig, jag springer efter bussen, för den tar mig till dig". Vardagligt, nära - närdagligt! 

Din debut släpptes i våras, hur kom den till? 
- En del låtar har funnits under jättemånga år, kanske tio-tolv år. Jag bestämde mig för ganska längesedan att jag skulle ge ut en skiva men tiden har aldrig riktigt varit inne. Sen insåg jag att det är nu jag ska göra det här så jag tog fram de gamla låtarna och arrangerade upp dem med mitt band. Sen skrev jag lite nya låtar för att hitta en röd tråd. Jag jobbade med skivan ungefär ett år tillsammans med musikteknikern Åke Linton. 

Vill du berätta lite om texten till Buss 18 till dig?
- Jag hade träffat en kille, jag var väldigt nykär och så brukade jag sitta på buss 18 på väg till honom från Hisingen till Johanneberg. Det är ganska sorgligt, för egentligen skrev jag låten under själva uppbrottet. Låten handlar om de starka känslorna som kommer när man är väldigt kär i någon och man sitter och är på väg till personen. Det är nästan den där stunden innan man ses som är det häftigaste, man sitter där och är förväntansfull och pirrig i magen: Snart är man där! 

Dina texter är ofta ganska vemodiga, medan musiken är glad. Hur kommer det sig? 

- Jag vill inte smeka orden medhårs för när jag gör det så blir det lite för brutalt. Det är lättare att ta till sig orden om man inte stryker orden medhårs och lägger till en lika sorglig melodi! Det är så med livet också, allt är inte bara sorg, jag tänker att även om man förlorar någon exempelvis, så finns det alltid ett hopp och ett ljus i allting. Texterna är sorgliga men den glada musiken hjälper till att bära orden. Buss 18 till dig är ju egentligen en lycklig text.

Även fast du skrev den under ett uppbrott?
- Precis!

Har han fått höra låten?
- Ja, det har han, han blev ganska berörd!
 

Är det svårt att hitta en balans mellan att skriva personligt och att bli för privat?
- Jag tycker faktiskt inte det. Jag känner i magen om jag blir för privat. Känns det som att det sticker till så backar jag. Det är förstås inte helt lätt att hitta den där balansen, men för min egen del så känner jag att jag måste berätta ärligt från hjärtat. Då blir man förstås lite personlig ibland utan att för den skull lämna ut sig själv. Jag berättar inte alla detaljer exempelvis.

Du är uppvuxen i en musikalisk familj. Hur känner du att det har påverkat dig? 
- Det har påverkat mig väldigt mycket! När jag var liten så spelade vi alltid väldigt mycket. Mamma sjöng med oss och min pappa och min morfar satt ofta och spelade nyckelharpa. Jag följde ofta med mamma på spelningar så för mig har det kommit väldigt naturligt. Jag har levt i det sen jag var liten så det har känts som ett naturligt sätt att leva så, att ge andra av ens visor och ens musik.
 

Var det självklart att du skulle satsa på musiken?
- Jag sjöng ju en del för min mamma men sen när jag gick i gymnasiet så började jag känna att jag inte ville hålla på med musik. Jag ville bli journalist istället! Min syster höll på mycket med musik och hela min släkt så jag kände att jag blev lite trött på det, så då reste jag utomlands istället! Men efter ett tag så kände jag att det är musiken jag vill syssla med. Det var ingen som påverkade mig i det beslutet utan jag var tvungen att resa runt jorden för att inse att jag också ville syssla med musik!

Om du inte hade kommit iväg, tror du att du hade kommit till samma insikt?
- Nej, det tror jag inte. Om jag hade gått musikestetiska programmet och gått hela den där vägen som många andra gör, då vet jag inte om jag hade sysslat med det idag. Jag var tvungen att gå min väg för att hitta det på riktigt. Insikten kom lite senare för mig, men då blev det riktigt starkt.

Jag kan tänka mig att det finns någon slags press, om många i ens närhet sysslar med musik, att en själv ska göra det, kände du själv något av det?
- Jag kunde känna så när jag gick musikhögskolan. Jag gick där under fyra och ett halvt år och jag kände väldigt mycket press, armbågar och en jobbig hierarki som jag upplevde fanns på musikhögskolan. Jag trivdes inte där även om jag är glad att jag gjorde det. Det gav mig väldigt mycket och via skolan fick jag möjligheten att plugga utomlands.


- Men överlag var det en miljö som jag inte kunde vara kreativ i. Jag skrev nästan ingenting under de åren. Det var först när jag gick ut som allting kom! 

Känner du att du behöver ett större lugn för att vara kreativ? 

- Ja, verkligen och framför allt har jag ett behov av att vara ensam. Jag klarar inte riktigt av att vara med andra som också håller på med liknande saker och som slåss om utrymme. Jag behöver få vara i min egen bubbla och det var svårt att hitta den där. 

Du reser väldigt mycket. Är det just under resorna du finner mycket av din inspiration?
- Ja, absolut. Jag finner inspiration i möten med nya människor, att få se nya platser och upptäcka mig själv i nya sammanhang!

Du reser ofta själv, är det för att hitta den där bubblan?
- Ja, lite så. Sen tycker jag det är mycket enklare att träffa nya människor från andra länder om jag åker själv. Åker jag med någon så blir det mer att man hänger tillsammans. Jag reser inte bara själv, men ibland känner jag för att göra det och bara få göra det som faller mig in.

Hur kom det sig att du flyttade till Göteborg?
- Jag kom in på musikhögskolan här och jag trivdes jättebra! Jag har bott här tidigare när jag var lite yngre. Jag var tillsammans med en kille som bodde här och han visade mig staden. Jag har alltid tyckt om Göteborg. Det finns ett så snällt klimat här. Efter musikhögskolan prövade jag att bo i Stockholm ett tag. Jag tycker Stockholm är vackrare som stad, med närheten till havet, men jag var tvungen att flytta tillbaka till Göteborg. Stockholm kändes lite för tufft för mig. Det var lite för stressigt och här känner jag mig mer hemma.

Det kanske finns ett större lugn här?
- Ja, verkligen. Ska man hitta ett lugn där så måste man ut till förorterna och jag trivs inte jättebra allt för långt ut i ett högt hus. Jag är lite romantisk, jag vill att det ska vara lite fint!
 

Du känner att du hittat det här?
- Ja, jag bor på Hisingen, vid Kvilletorget, och där finns det jättefina områden att ströva runt i. Och sen kan man åka ut till havet om man vill. Jag gillar det. 

Vad tycker du mest om med Göteborg?
- Mentaliteten! Att alla är så himla varma, snälla och goa liksom. 

Är det något speciellt du tycker mindre bra om?
- Jag älskar att bada på sommaren. Jag önskar att det fanns större möjligheter att bada nära staden och att havet växte in mer i själva staden. Nu är det mer en hamnstad vilket det förstås finns lite charm i det med. Men jag skulle gärna ha lite närmare till vattnet.

Du gick nyligen ut i radio och gav en känga till de arrangörer som nästan bara anlitar manliga artister. Vad tror du den mansdominansen beror på?
- Jag tror arrangörerna är lite för bekväma och gärna vill köra på säkra kort. Fortsätta på samma spår år efter år. Män får ju på ett sätt tidigt lära sig att ta för sig mer än kvinnor. Det kanske gör att de tar mer plats och syns mer, men det finns ju minst lika många kvinnor därute, som verkligen är jätteduktiga. Så jag tror arrangörerna är lite för bekväma faktiskt. De behöver anstränga sig mer. Det är något vi alla behöver göra om vi vill ha ett mer jämlikt samhälle. Det handlar ju inte om att det inte finns lika många duktiga kvinnliga artister liksom.

Vad tror du att vi andra kan göra?
- Man kan höra av sig till bland annat festivaler och säga att man gärna vill se att de bokar fler kvinnliga artister, så de får en tankeställare. Visa sin röst och göra sig hörd.

Hur har det sett ut på visfestivalerna där du har uppträtt?
- Det har varit 90% män skulle jag säga. Det är helt galet! Det ger lite fel verklighetsbild också, att bara få lyssna på killars låtar och enbart matas med dem. Tror vi behöver höra musik från alla människor, få lite mer mångfald.

Det är inget du skulle vilja ta upp i dina texter också? 
- Jag är ju lite mer poetiskt lagd så jag vet inte hur det skulle bli om jag började skriva politiska texter, men varför inte egentligen? 

För några år sedan gjorde du ett sminkprojekt och lade upp på Youtube där du kritiserade ideal. Fick du mycket respons på det?
- En del blev väldigt engagerade i det hela medan andra blev provocerade. En kille kom fram på bussen och sa att han tyckte att det var bra, medan andra blev provocerade. Det är ju bra när man lyckas provocera folk också.

Vad tror du själv är bästa sättet till att komma bort från all utseendefixering?
- Tidningarna måste sluta retuschera bilder. Tänk på alla tonåringar exempelvis som ofta har ganska dåligt självförtroende, så går de och ser alla dessa bilder, då blir det som ett ideal, att det är så man ska se ut. Det är likadant upp i åldrarna också. 35-åriga kvinnor som ser ut att vara 16-17. De använder ett filter som gör att hyn ser ut som en barbiedockas. Jag har varit med om det själv. Man ser 15 år yngre ut. Det blir ett ideal som blir väldigt svårt att leva upp till om man inte väljer att operera sig eller lyfta sig och det vill man ju inte. En människa som har levt är ju jättevacker. Att man ser att den här personen har skrattat i sitt liv. Om tidningarna slutar spy ut alla dessa bilder på oss och istället visar verkliga människor så är det i alla fall en bit på vägen.

Det känns som att män och kvinnor drabbas på olika sätt av det?
- Ja, män åldras på något sätt med heder. Män över 45 har ju ganska lätt att få roller exempelvis, medan kvinnor får det allt svårare. Om det inte är en karaktärsskådespelare då.

Tillbaka till din musik lite. Du har en engelsk låt med på skivan. Hur tänkte du kring det?
- Den bara kom till mig på engelska. Det är en av de gamla låtarna och jag gillade verkligen musiken till den. För mig ligger det närmare att skriva på svenska, men jag hade ingen tanke på att översätta den. Då hade det blivit en annan låt. Den fick en liten känga av kritiker, men det får man alltid när man gör något som sticker ut.

Läser du mycket recensioner?



- Jag läser alla! Det var kul att skivan fick så mycket fina recensioner. Men det var en tidning (Lira) som började med att skriva väldigt fint för att sedan avsluta recensionen med att skriva ”men jag förstår inte hennes selling-point”. Jag ville ringa upp henne och säga ”du, jag kan berätta det för dig, ditt dumma pucko!”, haha. 

Så du påverkas ändå en del?
- Ja, jag blir arg! Men jag försöker att inte påverkas så mycket, alla har ju olika smak. Det är ju där tjusningen ligger lite, att man berör vissa medan andra kanske berörs av något annat. Överlag fick jag jättefina recensioner och det är jag verkligen väldigt glad för, men man är väl lite känsligare när det är första skivan också.

Är engelskan något du vill utforska till större del i framtiden eller vill du fortsätta lägga fokus på svenskan?

- Jag kommer behålla mitt fokus på svenska texter. Det känns närmare hjärtat och med engelskan blir det som att jag går en omväg. Jag har skrivit en del på spanska också faktiskt, men fokus kommer ligga på svenska. Jag har ett jazzband också och där sjunger vi på engelska, där skriver jag dock inte så mycket låtar själv.

Vad lyssnar du själv på?
- Jag lyssnar faktiskt inte alls på visor. Då skulle jag nog bli lite trött på det. Jag lyssnar ganska mycket på världsmusik och en del på house och techno. Jamie Woon gillar jag och Ane Brun. Joni Mitchell, Eva Cassidy, Joan Baez och Tracy Chapman. Haha, det är bra, nu sa jag massa kvinnor!

Hur ser du på framtiden?
- Jag ser väldigt ljust på framtiden! Nu ska jag snart träffa Martin Schaub som bland annat jobbat med Daniel Lemma tidigare. Han ska kanske producera nästa skiva! Jag hade tänkt börja spela in den i höst faktiskt.

Kommer den bli i liknande stil som debuten?
- Ja, ganska mycket samma, men möjligen mer suggestivt och lite mer svängigt. 


Besök gärna Sanna Hogmans hemsida och lyssna på henne på Spotify