Resten gör vi framtid av

Ingenting är självklart förrän man själv upplever det. Oavsett om man är påläst till tusen så kan man inte vara förberedd på vad livet kommer att visa en. Man måste möta verkligheten och sig själv. Man lär sig väldigt mycket av olika prövningar dock och de största förändringarna i livet dyker upp ur tråkiga händelser. Man lever inte lycklig alla sina dagar utav bara farten, utan det kostar på rejäla ansträngningar ibland. Det är upp till var och en att veta om det är värt det.

Jag har haft en del jobbiga år då jag kände mig väldigt maktlös. Det värsta var när min morfar gick bort. Det kändes fruktansvärt. Någon sa att det bara var en tidsfråga. Frågar tiden någonsin? Tiden är aldrig objektiv. Vi lider brist på den och den lider brist på oss. Det som faller i någon vi älskar faller lätt i oss. Det är fler som är tysta om döden än som pratar om den. Vi borde prata. Det är när man är nere som man behöver en inre livvakt som mest. Man kan gå rak i ryggen, vara rak i rösten, men vad hjälper det när ens känslor är krokiga? Man kan lätt få för sig att känslor ska vara krokiga men någonting inom mig säger att det finns något större.

Ibland blir framtiden en kod man bara har minuter på sig att knäcka. Vad värderar man mest och hur självständig är man i det beslutet? Hur mycket omvärderar man sin framtid efter vad man känner för någon annan? Kanske väntar smärta, kanske väntar lindring. Kanske väntar livet på andra sidan kullen. Vänd på solen och se vad som döljer sig där. Fötterna och känslan står på samma startlinje. Vad rör sig snabbast? Ska man handla om någon eller för någon? Ska man göra något viktigt, finnas i drömmen eller på riktigt? Vad händer egentligen efter döden? Vad händer före döden? Vem händer och varför händer just du för mig? Vad händer om man slutar hända? Du som finns i närvärlden och omvärlden men som undviker omintevärlden.

Nutiden är hård, vi röstar för en tusenlapp mer om året på bekostnad av fattiga människors sjukvård. I dessa tider stiger ens inre fåfänga, allt ska alltid verka så bra som möjligt. Man blir lite mer rädd för kritik, lite mer bekymrad av att inte vara framgångsrik. Att varje genombrott blivit till ett sammanbrott. Jag är ett sammanbrottsoffer. Vad jobbar du med, vad har du i kön? Jag tjänar man, du tjänar kvinna, och vem tjänar på det?

Vi träffar folk vi kände förr på bussen, vi har inte setts på ett tag, vi borde ses någon dag! Konversationer på bussen blir aldrig långvariga. Vi vill träffa någon. Sen när vi väl springer på någon blir vi nästan rädda och skyndar oss därifrån. Hör vi inte av oss på ett tag gör samvetet ont och kroppen gapar tom. Men dåligt samvete är en dålig drivkraft, en kraft som inte driver en framåt.

Jag har alltid varit rädd för att hamna i ett ”det känns okej, men inte mer”-stadie, då hade jag lika gärna kunnat stanna kvar i apstadiet eller neanderthalstadiet och struntat i all evolution, glömt bort att min kommunikation har växt till sig. Jag är rädd för att bli ensamstående, stående ensam med mig själv, en ensamstående tvåsamhet, sittandes ensam med en tom kropp. Jag är rädd och samtidigt inte alls rädd för att känna för mycket, men vad är för mycket och vad bestämmer det? Ta emot det du klarar av, resten gör vi framtid av.

Vad är större än livet och var är större än för litet? Jag skulle kunna svara  att känna sig hemrest när man är borta, långt borta, att få uppleva människor som om de vore ögonblick som fångar oss, fångar oss fria, vara en tvåstående självständighet. När man tänker på annonser och tv-shop så kan nog många få för sig att bantningspiller och tips på hur man går ner sina gravidkilon eller hur man blir av med celluliter är det viktigaste, men någonting inom mig har berättat att det finns något mycket större. Inga ord sätter gränserna för våra liv, vi kan ta till oss eller ruska av oss. Är det värt det? Förhoppningsvis. Livet måste vara det. Ibland är varje tankevarv en människa, ibland inser man att man inte kan springa mil i varandra varje natt, att hitta sig själva i varandra kan vara långt nog. Det finns något större. Det väntar på en.

Värme 33 L

Det är alldeles mörkt i huset. Jag tillhör den typen av människor som hellre tänder ett värmeljus än tänder en lampa och jag värmer mig hellre hos en människa än höjer värmen på elementet. Det är ju ett val man ofta ställs inför, om man ska välja det konstgjorda eller det riktiga. Tyvärr väljer många det konstgjorda, kanske mycket beroende på att de inte ens ser det som ett val, utan mer som en slags vana. Jag tycker att det är mer attraktivt att ha krav på mat, på vad man köper, på kärlek och på sex, annars får man lätt en slit och släng-personlighet. 

Ska man byta ut det som slits ut? Är det som slits nödvändigtvis sämre? Tänk om vi skulle börja slänga människor och byta ut till dem till en yngre årgång då och då? Oavsett hur varmt det är med någon så hamnar man alltid i skuggan någon gång. Det är då kärleken prövar oss som mest. Problemet är egentligen inte att vi hamnar där, problemet är att vi blir så rädda och förvånade av det. Får man den riktiga solen så kommer man också kunna hantera skuggan bättre.

Jag läste att man förbrukar mindre avfall, energi och el om man är tillsammans med någon så en av de finaste sakerna man kan göra för miljön är att bli kär och till slut flytta ihop. Så de som hellre slänger sina saker bredvid soptunnan, återvinner plast som papp och hellre tar bilen för att åka och handla i affären en kilometer bort, kan ändå göra något fint för miljön bara de flyttar ihop med någon. Att sova med någon man har känslor för, vilket faktiskt är det finaste som finns, är också ett finare alternativ ur miljöperspektiv.

Man vinner mycket på att vänta på det riktiga. Tanken på att en annan människas kroppsvärme kan råda bot på mer än kyliga nätter är en väldigt fin tanke. Det tär helt enkelt mindre både på hjärtats och på jordens resurser ju mer man sover med varandra. Så varför inte starta just inatt?

Boktrailer och info

Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen finns nu tillgänglig att köpa här:

Litenupplaga 
CDON 
Bokus 
Adlibris 
Bokia 

eller direkt av mig (150 kronor, inklusive frakt)

Med all möjlig och omöjlig värme, Oskar

Hon kommer inte andas ut mig

Jag fick frågan en gång om livet är oundvikligt men nej, det är väl inte det. Det enda som är oundvikligt är att vi ska dö, livet kan vi glida allt längre ifrån, men döden kommer vi bara närmare. Det finns inget sätt att strypa den, hur många händer man än använder, så fortsätter den andas. Man längtar efter att brinna inne i livet, inne i någon, men till slut hamnar man utanför. Livet växer i flera år, men det kommer inte växa för alltid. Till slut blir det något annat som tar fart och man får anpassa sig efter det. Som sjukdomar. Någonstans finns en vardag som försöker leta sig fram, men någonting är hela tiden annorlunda. Man kommer alltid ha ett liv före något, men inte alltid efter något. Till slut är man själv historia, ens barnbarn sitter och berättar en, man är kvar som ett ljus i ögon, i bröst, i munnar som rör sig fram och tillbaka. För vissa kommer man alltid vara ett leende. Som ord är man oändlig.

Genom livet önskar man att någons väg ska gå genom en. Att man ska ha fotspår i hjärnan, utmed ryggraden, ner i benen. Och vissa morgnar, när man vaknar fylld av en annan människa i bröstet, så kan det kännas som att man är på god väg. Man är på väg igenom någon annans kropp, men man kommer stanna upp där, bli kvar. Den känslan får man behålla ett tag. Man hoppas på det i alla fall, att vakna upp i någon och inse att man får ligga kvar och dra sig i bröstet. Hon kommer inte andas ut mig. Vi kommer inte inreda varandra som tomrum.

Det är så mycket man drömmer om att få göra, många reser jorden runt, andra reser kroppen runt. Kanske är båda ett försök att fly, kanske är det ett försök att hitta något att leta efter. Jag minns när jag som yngre åkte hölass om somrarna, det var det finaste jag visste. Somrarna gick. Jag lärde mig att cykla utan att hålla i styret, att älska utan att be någon hålla fast hjärtat. Var sak tog sin tid. Livet tar sin tid, döden tar sin.

Jag drömmer då och nu om att växa ut i någon. Tänker att det inte spelar så stor roll om kroppen växer, det är rätt naturligt att det blir så, förr eller senare. Men att hitta någon som man växer psykiskt med. Som växer, oavsett hur utseendet förändras. Jag vet inte hur mycket man ökar i vikt om man går upp någons själ, men spelar det någon roll? Den dagen kommer man känna sig vacker. Man vill komma närmare livet, om än bara i ögonblick, tills det tappar andan. Men hon kommer inte andas ut mig i mörkret, idag finns bara ljus. Fortsätt berätta mig, det finns mer att säga. 

Du ropas fram och tillbaka

För ett tag sedan så såg jag en pappa och hans dotter springa över ängarna i Eklanda, de gjorde kullerbyttor över gräset och solen gjorde kullerbyttor i dem, mellan dem. De sprang runt varandra och skrattade. Solen låg i munnen på dem, finns det då något finare sätt att öppna munnen på? Ge solen till någon annan. Till slut föll pappan ner i gräset, medan dottern fortsatte springa runt honom. Efter ett tag satte hon sig i hans knä, båda skrattade. Jag önskar att jag själv hamnar där till slut. Framtiden bär det jag inte fått i det förflutna. Den bär också det jag förlorat, men bara som vindpustar då och då. Den får mig att minnas det jag har haft. Framtiden är öppen för mig om jag är öppen mot den. 

Dåtiden är inget avskedsbrev, den är ett bevis på vad vi har överlevt. Ett bevis på att vi har älskat och blivit älskade. Revor och de som stänger igenom dem. Jag får utgå från att framtiden kommer ge mig mer än vad historien gett. Tills ett hjärta slutar slå i mig och mitt hjärta slutar slå i någon annan. Mina barn kommer kanske slå kullerbyttor redan i magen! Ett till namn på en öppen dörr, en gata och en tanke som går igenom mig. Livet bör vara måttligt med det mesta, utom med kärlek då, där är det bara att ösa på.
 
Ibland vet man inte vad hjärtat försöker säga en, då får man sluta hjärnan ett tag. Ligga kvar över natten. Vems hud ropas fram och tillbaka mellan huvud och bröst? Ibland vet man inte, hjärtat skulle bara bita ihop och så kom du emellan. Förälskelser som får en att vilja springa fram längs hjärtat, kärleken som får en att stanna upp. En sträckning av värme och hud. Kom intill mig, livet är öppet, och det är åt det hållet, in i mig, ut genom dig, och vidare. Du har gryningen i din mage. Jag följer dagen över din kropp. Snart är jag framme vid kvällen. Livet bör vara måttligt med det mesta, utom med kärlek då, där är det bara att ösa på.

Munnen vågat, hjärtat vunnet

Att vara eller inte vara något. Det är frågan. 
Att vilja eller inte vilja vara något. Det är en större fråga. 
Om man ska göra någonting åt det. Det är den största frågan. 

Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

För tre år sedan var jag 26, det var ett av mina sämsta år men det allra värsta hade inte än. Kroppen visste att det skulle hända. Till slut sprang verkligheten ikapp. Den sommaren var jag på Way Out West och upplevde några av mina starkaste konsertupplevelser dittills. The National spelade. The XX bjöd på minimalistisk världsordning och så var Håkan Hellström där. Han skulle framföra sin debutskiva Känn ingen sorg för mig Göteborg i sin helhet. Jag stod på tredje raden men mina ben var bitvis på tredje, bitvis på sjunde. Trycket var enormt. Känslan än mer. Håkan pratade om att han brukade beställa ett loser-meal från 7:ans gatukök. När man beställer extra mycket av allt när man känner sig extra ensam. Det gjorde kanske inte mitt år bättre, men mörkret blev ljusare ett tag. Jag kände igen mig, precis som många andra. Vi hade kanske inte stått där vid gatuköket, men vi förstod känslan.

Idag, när Håkan Hellström släpper sitt sjätte ”riktiga” album känns det som en fortsättning på den där kvällen i Slottsskogen. Den fortsätter lite brokigare, lite kyligare, men framåt in på småtimmarna. Då i slottsskogen var den avslutande låten Det tog så lång tid att bli ung en slags extravers till Uppsnärjd i det blå. Nu, en eller flera smulor förändrad, så är den ett makalöst vacker avslutning.
 
Ju äldre Håkan blir desto mer blickar han tillbaka, till uppväxten i skivor som The Smiths The queen is dead och den i Göteborg. Alla promenader i vasaparken, alla språngmarscher i bröstet, över trottoarer, genom gränser för kärleken och strävandet efter att upplösa dem. Håkan Hellström har bidragit till romantiserandet av Göteborg och på många sätt gett staden ett större hjärta. Det spelar ingen roll om mycket har sagts och låtit innan, i Håkan händer det nu, det här är hans version.

Allt på den nya skivan är inte bra, den överdrivet stammande Du kan gå din egen väg är möjligen intressant, men inte alls bra. Kanske beror en del av mina tvivel på att soundet är lite stelare, mer försiktigt. Även rösten tycks tvivla mer, den låter fortfarande bra, men annorlunda. Kanske som en yngre Freddie Wadling. Eller Lou Reed. Det är istället låtar som 80-tals-doftande Livets teater med underbara körer (”när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden”) och balladerna, främst Valborg med raderna "om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min") och så avslutningen då, med Det tog så lång tid att bli ung, som höjer skivan. 

Det finns transportsträckor till hjärtat den här gången, men de är inte för långa, de är bara längre än vanligt. Mer ojämna steg. Skivan låter annorlunda och det kommer ta ett tag att vänja sig vid det nya soundet, men det känns redan nu som att en del på skivan kommer blekna än mer snarare än att förstärkas. Många låtar kommer antagligen kännas starkare och mer levande live. Jag antar att jag saknar stormen här. Något som höjer kroppen än mer, får benen att kastas från en plats till en annan. 

Livet blir mer tillbakablickar ju äldre man blir, tvivel dyker upp här och där. Många av oss fungerar så. Man längtar efter tiden då livet var som mest intensivt, var har man hamnat och vad händer sen? Är resten en nedförsbacke? Varför rör du inte på hjärtat, varför drar du inte upp mitt? Varför rör hon bara min hand lite snabbt på spårvagnen när allt man önskar är att den låg kvar en längre stund, ett längre liv. Det tar lång tid att bli ung och det tar också lång tid att inse hur man hade det som ung och vad man ska göra med alla minnen. Det är lätt att känna sig som en idiot när man tänker över alla livsval, och än finns det mycket idioti kvar. Men om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min.  

Komma upp med ljus

Jag var i dig igen men jag trodde aldrig jag skulle få vara i kärleken igen. Min mun av mörker, mina tänder av stjärnor, min rygg av avhuggna träd. Det förflutna och framtiden möts varje dag i min kropp, kanske inte som vänner, men inte heller som gamla fiender. Jag försöker plocka guldkorn ur dem båda tills tiden slår ut till dig. 

Du ligger i lä och jag ekar i din kropp. Det känns som att livet faller bort, att viktiga saker förblir i andetag som aldrig tas. Jag vill dricka vin med dig och låta sommaren springa igenom oss. Låta dig kyssa mig tills jag slår ut till dig.

Du vadar omkring i mörker men för mig är du dagsljus, de första solstrålarna mot fönstret. Visa mig platsen där världen slår ut, där tiden gör det, där vi gör det. Där min kropp är tillräckligt djup för att du ska kunna dyka ner i den, komma upp med ljus.

"Vi är bättre, snyggare och argare"

Foto: Pontus Fagerstedt

Om man sticker in ett finger i dagens samhälle så kommer man snabbt dra undan det igen. Det är allt för kallt för att hålla kvar fingret en längre tid. Det räcker att läsa i Göteborgsposten en helt vanlig vardag för att inse att vi står i och inför en hel del problem. Avståndet mellan olika människor växer, fastän vi egentligen behöver dras närmare. Kanske kan musiken föra oss lite närmare? Speciellt när det är musik där texterna bryr sig, skriker åt det som är fel. Attentat är ett sånt band. De var ett av de banden som hördes mest under den första svenska punkvågen, tillsammans med bland annat då Ebba Grön. Allsång och kamp i hjärtat, med hjärtat. I Februari släpptes senaste skivan Fy fan, en skiva som hyllats av både fans och kritiker. I mars hade filmen om Attentat premiär på Pustervik. Än finns det minsann glöd kvar! Jag fick tag på sångaren Mats Jönsson och frågade om bandets karriär och framtid. Attentat har fortfarande något att säga. Öppna hjärtat och lyssna.

Vad kan du berätta om albumet Fy fan? Nöjd med responsen än så länge? 
- Ja, mycket nöjd. Om vi börjar med fans och folk i allmänhet så är de positivt chockerade. Ungefär som om att du är slut vid 45-50 bast och inte kan göra bra politisk och arg musik längre! Vi får hela tiden mail och facebookmeddelanden där folk tackar och är förundrade över hur fan vi har gjort. Och så folk man träffar på spelningar förstås. Alla gillar låtarna, texterna och ljudet. När vi spelar låtarna live märker ju vi förstås att publiken inte kan de nya låtarna lika bra ännu. Men sånt brukar ta något år sen röjs det lika mycket på de nya!



- Om vi kollar recensioner och bloggar har de varit mycket positiva över lag. Även de få negativa (tvåor i betyg) har egentligen varit positiva i texten). Problemet för de människorna som skriver är att dom inte tycker om fenomenet när fem medelålders svenska punkare gör comeback. Men inte ens dom kan värja sej för musiken. Övriga recensioner hyllar oss enormt i texterna men är mer återhållsamma med betygen, treor till fyror. Men plattan har kallats både hitsamling och kulturgärning så det känns bra.




Hur har spelningarna varit än så länge? Mycket röj?


- Ja, vi får igång publiken överallt! Det är ingen skillnad från förr. På vissa ställen är publiken mer reserverade i början, men det åtgärdar vi med att arbeta ännu hårdare. Alla vill ju innerst inne sjunga med och delta i konserten! Annars hade de inte gått dit. 




Ni släppte flertalet singlar digitalt den här gången. Hur känner du själv för att musiken blivit allt mer digitaliserad? Att allt färre köper skivor? 


- Det spelar ingen roll. Själv vill jag ha fysiska skivor med de artister jag gillar mest, men det är en generationsfråga. Det viktiga är att musiken når fram, att musikerna får betalt och att de som lyssnar får ett ansikte på musiken, alltså ett album är inget album utan ett omslag, men det kan lika gärna vara digitalt.



Foto: Rykkman Rekkords

Vad är den största skillnaden på Attentat idag jämfört med hur det var förr? 


- Vi är bättre, snyggare och argare och inte så bittra. Mer målmedvetna.



Vad är den största drivkraften till att hålla igång idag? 


- Det är att skapa låtar och texter, att vara i ett kreativt stim och känna att det är jävligt bra. Sen är det roligt när vi är på scenen och får en samhörighet med publiken, det är en adrenalinkick. Jag behöver inga droger, live-adrenalinet räcker mycket längre som berusning!



Det svåra, har jag känt, med band som håller på länge, är att behålla trovärdigheten och skriva samma slags texter som man gjorde förr... Har du märkt av något av det i Attentat? Är det svårt att åldras värdigt i musikbranschen tror du? 
- Media hatar att ett band återförenas, det är det värsta du kan göra, ett brott mot mänskligheten. Men klarar bandet av att vara lika bra eller bättre än förut så borde det inte vara något problem. Tycker hen det är hen en åldersfacist. Däremot älskar ju publiken oftast återföreningar!



Vad är ditt bästa minne med bandet hittills?


- Svårt att välja. Men kanske när vi spelade in Fy fan-albumet och vi lyssnade på några av låtarna direkt efter inspelning och alla stod och hoppade och kramades och skrek som vid ett fotbollsmål. Av glädje!



Och ditt värsta? Ångrat något speciellt under karriären? 
- Att vi inte klarat av att följa vår inre radar alltid. När vi var yngre så blev vi ibland överkörda av branschfolk som sa att ”så kan ni inte låta/mixa/sjunga/säga”. De gångerna blev resultatet aldrig bra.

Hur samhällsengagerad är du själv idag? 
- Jag är ordförande i fackklubben.

Vad känner du är det största problemet i dagens Sverige? 
- Det är en för stor fråga för att ge ett seriöst svar utan att ge ut en hel roman! Det finns både bra och dåliga grejer i Sverige. Framför allt är vi väl flockdjur som inte gillar att skilja oss från mängden. Framför allt den här gapiga anti-intellektuella media- och twitterflocken som påstår att dom är så unika. Oftast män.

Ofta är det de som engagerar sig som får mycket skit, feminister får massa näthat, de som kämpar för miljön får utstå hån och frågor som ”hur orkar du bryr dig” är väldigt vanliga... Vad tror du att det beror på? Att just de som engagerar sig för en bättre värld får utstå hot, trakasserier och hån? 
- Alla som är annorlunda får utstå hån. Det är tyvärr naturligt. Inte bara de som engagerar sig, det räcker att du ser lite annorlunda ut så kan du bli mobbad. De som hånar är rädda för det dom inte känner igen, vilket i sin tur beror på taskig barndom, dom har aldrig känt sig älskade de här hånmänniskorna.

Har punk fortfarande samma innebörd för dig som förr? 


- Ja. Punk för mig är en attityd. För öppenhet, nyfikenhet och för att vara frisinnad. Punk för de flesta andra är en eller flera ganska olika musikstilar. Det finns oerhört många uppfattningar om vad punk är musikaliskt.



Vad lyssnar du på själv på just nu?


- Exakt just nu det nya från Depeche Mode, Johnossi, Makthaverskan, Hästpojken, Cockney Rejects, Wire och Palma Violets.



Kommer filmen Glöden slocknar aldrig att gå upp bio så småningom? 


- Ja, den får premiär i september. Var vet jag inte, men jag vet att Jonas klippt in en del från vår utsålda konsert på Pustervik och kommer därmed att klippa ned lite av det materialet som är från Fryshuset i Stockholm. Ljudet kommer också att läggas om om du utgår från smygpremiärsfilmvarianten.



Vad händer efter turnén med Attentat? 


- Vi har ett utvärderingsmöte när 2013 är slut. Vi kommer fråga oss om vi är nöjda såhär och om vi fortsätter, vad vill vi göra då? Kommer vi inte överens så slutar vi troligen.

Du kan följa Attentat på deras hemsida och på Facebook.

Förhandsbeställ Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen!

Hej alla kära och kärare! Nu kan man beställa Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen via Litenupplaga (klicka här för länk). 

Senare kommer den även finnas att köpa på bland annat CDON, Bokus och Adlibris. Om man inte vill köpa den via en internethandel så kan man skicka mail till mig på oskar.rickardsson@gmail.com och köpa den direkt av mig istället. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall fler än för få! 

Jag vill rikta ett stort tack till min vän Jenny Hyltén-Cavallius som har gjort omslaget. Önskar er alla så mycket värme i hjärtat ni kan ta in i sommar. Minst!

Hoppa livslängder

Världen går upp över solen. Vattnet lägger sig till rätta. Stenarna kastar sig mot oss. Du går ner bakom mig och upp genom min mage. Då ligger känslorna åt samtliga fyra väderstreck. Men okej, till slut rycker någon drömmarna i svansen, ber dem vakna upp. Kvar ligger man i sängen, utan sömn och utan någon bestående värme att dela.

Jag vill gå runt med dig. Gå tills mörkret försvunnit, ta några första stapplande steg i morgonljuset. Låta morgonen tränga in i din hud. Låta mig fylla ut ditt skelett lika mycket som du skulle kunna fylla ut mitt. Hoppa några livslängder med mig, stå inte bara still. Gå runt i mig. När hjärtat skingras kommer jag se klart igen.

Jag försöker alltid leva så hållbart som möjligt, men jag vet inte riktigt om mina känslor arbetar under drägliga arbetsförhållanden. Men hur lär man sig att känna hållbart? Och är det ens det bästa alternativet? Tills döden skiljer oss åt. Förr eller senare sköljer döden över oss. Det är inget vi kan hindra. Jag hoppas att det blir lite som att komma hem, fastän man går bort. Min kropp ska orka mycket till och mitt hjärta än mer. Det ska fylla upp ditt bröst lika mycket som du skulle kunna fylla ut mitt.

Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen - nu skickad till tryckning

Boken kommer alldeles snart läggas upp till förhandsbeställning. Med värme, Oskar