 | ||
| Foto: Kennet Ruona |
Oskar Skog, 42, debuterade nu i mars med romanen Pojken som fann en ny färg (Forum), en berättelse om kärlek men också om svårigheterna med den, vad som drar oss samman och vad som kan dra oss isär, om vad barn ser och vad vuxna aldrig kan lära sig att se. Medan barn förstorar världen lär sig vuxna att förminska den. Om ett barn som är annorlunda. Kanske har inte alla möjlighet att se nya färger, men kanske i alla fall nya sätt att se dem, att se på varandra, finna nya vägar att kommunicera på, att finna varandra, lära sig att acceptera svårigheter och olikheter, se möjligheterna.
Vill du berätta lite om boken?
- Pojken som fann en ny färg är min debutroman. Det är en berättelse om kärlek, om glädje, om saknad och sorg. Jag ville skriva en bok som kändes som en film. En bok där varje kapitel är som en bild och som skulle gå snabbt att läsa. En bok som man ska vilja läsa i ett andetag och också faktiskt kunna göra det. Där man kan gå tillbaka till olika bilder igen, hitta sina favoriter och finna nya upplevelser i samma texter.
Till viss del så är boken sann som jag har förstått det? Om än inte allt?
- En tredjedel av boken är min version av sanningen. Min verklighet. Nu är inte det nödvändigtvis samma sanning eller verklighet som någon annan som varit med i de specifika situationerna har. Vi delar situationerna, inte nödvändigtvis innehållet i dem. Det är min upplevelse. Den andra tredjedelen är en sorts förstärkt verklighet, händelser som har inspirerat och påverkat mig, som jag tagit och gjort något nytt av dem. Den sista är helt påhittad. Vad som är vad får man själv bestämma.
Var hittar du annars din inspiration någonstans?
- Jag har fyra, tydliga: den första är popsånger. Jag gillar hur popsånger säger väldigt mycket utan att berätta allt i detalj. Att man kan leva och dö under tre minuter. Att ett ”oh yeah, yeah, yeah” kan betyda allt. Den andra är Erlend Loe, vars författarskap jag har följt sedan jag hittade Naiv, Super och trodde att den handlade om mig. Den tredje är Jan Stenmark, hans sätt att kombinera texter med bilder och den sista är Roy Andersson och hans filmer. Det finns väl en röd tråd här, om att berätta mycket med hjälp av lite.
Vad var det som var svårast med att skriva boken?
- Eftersom en del av den här berättelsen är min sanning har jag levt kvar i situationen. Det är svårt att ta nästa steg, gå vidare, när boken lever kvar. Det är lite som att vakna varje morgon och upptäcka att det är samma dag, igen.
Boken har även ett soundtrack, hur var tanken bakom det?
- Jag förstår inte varför inte böcker har soundtracks! Allt annat har ju det. Nu är inte tanken att man ska lyssna på det under tiden man läser, men flera av de här popsångerna som är med på soundtracket har varit en del av resan när jag skrev boken, samtidigt som jag försökt pussla ihop någon form av tematiskt sammanhang. Där en del av låtarna, och stämningarna i dem, speglar berättelsen. Där vi börjar i det lyckliga ruset från Håkan Hellström, via Nordpolens kallt konsterande ”jag måste ut / dom tror jag är besatt av filmer utan lyckligt slut” för att avsluta med kanske den bästa meningen som någonsin skrivits i ”här har man alltid med sig”. Sanningar man bara kan få från ett barnprogram.
Du har fått väldigt bra betyg för boken än så länge, hur mycket påverkas du av recensioner?
- Det är inte min berättelse längre, den är andras att läsa, uppleva och tolka. Så jag försöker tänka att deras sanningar om boken är lika riktiga som min egen. Men jag läser ju allt, jag har googlat mitt eget namn så mycket den senaste tiden att jag börjar få upp nätannonser för Pojken som fann en ny färg när jag är ute på internet. Det är klart att de påverkar.
Innan jobbade du inom socialtjänsten i Malmö. Hur kom det sig att du började skriva?
- Jag har alltid skrivit. Eller ritat serier. Eller haft drömmar. Så det har varit en del av livet, men ofta bara som idéer i huvudet som jag fantiserade fram när jag byggde världar i försök att somna om nätterna. När jag slutade inom socialtjänsten började jag skriva för spel på nätet, något jag gjort lite grann tidigare, och plötsligt fick jag frilansuppdrag och kunde börja tjäna pengar på det. Och så har det, på något märkligt sätt, rullat på. Ambitionen har alltid varit att skriva böcker, men det verkar som jag (precis som de bästa popsångerna) behövde ett brustet hjärta för att ha något att säga.
Du skriver väldigt minimalistiskt, är det viktigt för dig att inte vara ”för” övertydlig?
- Jag gillar det minimalistiska. Jag gillar inte målande beskrivningar, jag gillar inte att få reda på hur allt ser ut, vilka miljöer karaktärerna rör sig i, vad de har på sig. Det tar onödig plats.
- När jag beskriver något specifikt, utan att säga något om det, kan det bli allmängiltigt. Det är det jag hoppas. Att det är känslorna i sig, det som sägs, som är det viktiga. Linjen i berättandet, inte det som händer på sidorna om den. Jag behöver inte berätta att de har storblommiga tapeter. Det kan läsaren själv göra sig en bild av. På det sättet ser huvudpersonerna i Pojken som fann en ny färg olika ut beroende på vem som läser det, vilka referensramar de har. De kan placera in de här personerna i berättelsen i sin egen verklighet. Jag tror, och hoppas, att det kan göra det starkare.
Vad läser du själv?
- Jag har inte kunnat läsa så mycket sedan jag skrev den här boken under sommaren 2011. Det är som om alla mina ord tar över och gör att det inte finns plats för andras. Som om jag inte kan ta in mer. Jag hoppas kunna hitta tillbaka, för det finns inget medium som är lika intressant när det görs rätt.
Det är många som undrar kring det här med färgen, vad den har för symbolik, vill du berätta mer om det utan att avslöja för mycket?
- Det här är en av sakerna som jag vill ska vara öppen för tolkningar. Att man ska få chansen att ta det till sig på ett sätt som betyder något för en själv. Det har gjorts paralleller till autism, till akai ito, till att färgen (och pojken) är en sorts metafor för parets förhållande i boken. Det kan vara kärleken, bandet, religion. En sång. Eller känslan av att vara barn och att vad som helst kan hända om man bara öppnar ett fönster och går på moln. Jag har min version av vad färgen är och jag har lämnat några ledtrådar till det i berättelsen.
Du har samtidigt börjat på en ny bok, Legomannen, kan du berätta lite mer om den?
- Manuset till Legomannen är klart och jag ska skicka in det till förlaget när jag gått genom det ett par gånger till (eller hundra). Om Pojken som fann en ny färg handlar om att förlora så handlar Legomannen om att hitta. Att våga hitta. I Pojken... faller saker sönder, i Legomannen byggs det upp, bit för bit igen. Det är inte Pojken som fann en ny färg en gång till, men de båda böckerna rör sig i samma universum. Och så finns det Lego!
Oskar Skog skriver även för spelsiten Loading. Du kan köpa Pojken som fann en ny färg på bland annat Bokus och lyssna på soundtracket här. Gör gärna det!
