Allting medmänskligt eller något som skapar ett mer jämställt samhälle bemöts alltid med kommentarer om att nu har det gått för långt. Därför hoppas jag att folk tränar både sina ord och ben för att gå ännu längre. Vi vet att det mesta blir bättre även för oss själva när vi hjälper andra, varför bygger vi då så lätt stängsel? Varför har vi vakthundar vid våra hjärtan? Vad är det att gå för långt och vem bestämmer det? Vissa tycker att jämställdhetsdebatten har gått för långt medan andra inte tycker det. Vissa blir trötta efter en meter, andra fortsätter springa efter fyra mil. Så länge det är vilja och inte dåligt samvete som ger dig motivation så fortsätt springa!
Vi lever inte i ett jämställt samhälle och det är det många som tjänar på. En del människor tjänar på att ha andra människor längst ner. Här har jag ett hus till mina tankar, här har du dina fem kvadrat. Allas tankar får inte samma utrymme, trots att de har samma inrymme - minst!
Vissa hamnar alltid bakom, i skymundan, i hörnet där ingen ser en. Vi får inte bli blinda för det näthat som finns, om vi tror att vi har blivit jämställda så är det bara att titta runt i kommentarsfält till olika artiklar på Aftonbladet eller i olika nätforum så inser vi att det är en otroligt lång väg kvar. Det finns många män som utan att reflektera hellre kommenterar en kvinnas utseende än det hon faktiskt har att säga. Jo, men du vet, kvinnor pratar genom bröst och rumpor. Eller vadå?
Kvinnan är fortfarande längst bak i kön. Jämställdheten handlar egentligen om att alla ska få välja sina liv oberoende av kön. Skriker motståndarna mot det kan inte vi vara tysta. Och då krävs det inte bara att vi gör någonting utan även att alla de som sitter på någon form av makt visar sitt avståndstagande. Det krävs att även de agerar.
Bristande jämställdhet begränsar mångtaliga livsval. Förr talades det om att kvinnor skulle verka i det privata, inte i det offentliga. Och de kvinnor som ändå vågade sig dit skulle banne mig sättas på plats. Det gäller fortfarande, i olika grad dock, inte på alla arbetsplatser men på för många. Många kvinnor överväger att sluta på grund av sexuella kränkningar. Vare sig det är ord, som de får försöka fäkta bort, eller kroppsdelar, som de får försöka brotta sig ur eller om inget annat hjälper skrika sig ur, hoppas att någon kommer höra dem.
I slutändan förlorar vi alla på ett samhälle som formas av hat. Även de som tror att de är vinnare kommer ha en stor del av världen framför sig när de passerar mål. Det är en lose-lose-situation för världen att hat gror över internet. Yttrandefrihet ska inte inskränka på mänskliga rättigheter. Ingen ska behöva känna sig hotad av vad anonyma personer skriver över nätet och med följd av det känna sig tvungna att förändra sina liv. Det är enbart förkastligt.
Ibland önskar jag att jag fick leva i hundra år till. Vad har vi gjort och var har vi hamnat? Jag är helt ointresserad av vilka bantningsmetoder vi har kommit på vid det laget, jag bryr mig inte riktigt om hur snabbt bilarna kommer gå och jag bryr mig inte heller ett dugg om någon har skapat en kräm som gör en rynkfri livet ut. Däremot hoppas jag att vi slutat lägga fokus på bantningsmetoder, snabba fordon och rynkor och att vi verkligen har blivit världens mest jämställda värld. Det är inte bara Sverige som räknas, utan världen i stort. Naturligtvis hoppas jag också att vi lagt av med att sluta med allt och alla så fort allt inte är perfekt. Vilket det aldrig är eller kommer vara. Nu måste jag ut och fäktas mot vinden annars är jag snart tillbaka på medeltiden igen.
