Kärleken tar omvägar genom huvudet

Det är ofta jag får frågan om jag har något som bara ligger hemma och skräpar. Jag har inte så mycket materiella ting som bara ligger där utan nytta, men jag har mycket som ligger och minns, dammkorn som en gång var människor, tomhet som en gång var hud. Det är ofta människor blir till dammkorn men det är aldrig tvärtom. Vi går till något men vi återvänder aldrig. Ofta kan jag känna att det är jag som ligger och skräpar, inte hemma, inte i mig själv, men i någon annan, i någon annans huvud. Jag är stenar över någons livsväg, jag är fallna träd som hindrar kyssen, armarna, kroppen från att nå fram. Jag vill ligga i någons huvud och värma upp men istället får jag känslan av att jag ligger och skräpar ned. Istället för att bidra till kroppars uppvärmning bidrar jag till kroppars nedskräpning. Jag kan längta efter en nära relation, någon att växa upp i istället för någon att växa ned i, bortsparkad med fötterna! Ibland drömmer jag stort och vaknar litet, drömmer att du ligger och sover i mitt knä och att jag leker med ditt hår, sen vaknar jag och tänker ”du är inte kär i mig och jag är inte tillräckligt snygg för din smak heller”. Jag tycker inte att kärlek ska ta omvägar genom huvudet, utan den ska rätt in i magen. Samtidigt är det omöjligt att skriva om saker som inte tar dessa omvägar!

Samtidigt är jag rädd för att vi hela tiden strävar efter så raka vägar och rör som möjligt. Jag tror att allt behöver vara lite böjt ibland. Är ryggen inte rak får vi helt enkelt hjälpa den att bli det. Varken ryggen eller rösten är ständigt raka och inte heller våra relationer till människor. Är inte personen du kysser rak, gå raka vägen till någon annan och när den börjar luta, gå vidare till nästa. Man är rädd för att vara kvar i verkligheten, rädd för svajande ryggar, orakade kroppar och att inte ha några direkta planer en helg. Testa verkligheten, den är inte så tokig som den kan verka, och den värker inte alls lika mycket som den verkar, åtminstone inte jämt. Låt någons verklighet verka i dig! Är det någon som känner att jag bara ligger och skräpar ner i dem, släpp ut mig i någon annans frusna huvud!

I natt drömde jag att jag kysste någon för första gången och att jag gav den kyssen på handen. Jag tänkte att det egentligen inte var den mest naturliga platsen att kyssa någon för första gången på. Men någonstans måste ju en kyss börja! Så varför inte på handen där flest möten tar sin början!

Peter LeMarc berör genom det mänskliga

Foto: Jan Nordström

Hela tiden är vi en motgång från att bli lämnade, från att bli ensamma. En sjukdom ifrån att rasera allt. Man lär sig de förutsättningar man har blivit tilldelad. Man kan välja att ligga kvar i gropen, täckas av jord eller försöka resa sig, ta en hand, och så något nytt där i hålet. Himlen slutar knyta ihop sig. Det finns lite solsken kvar. Men allt kommer så klart inte bli bra bara för att man tagit sig igenom det. Förr eller senare kommer alla människor till den åldern då man upptäcker att mycket av det som händer inte alls kommer bli bra, hon kommer inte tillbaka, det finns inget hål genom alla väggar där ljus kan sippra in, många dörrar är låsta och allt går inte att ställa till rätta. Det är en viktig insikt. Man får bygga något nytt utifrån ens nya position. Kanske blir tornet lägre, kanske blir fönstren färre, men man anpassar det nya livet efter det material man har. Jag tänker mycket på det när jag lyssnar på Peter LeMarcs senaste skiva Svag doft av skymning. Sorg efter cancerbesked, sorg efter förlorade vänner. Allt blir inte okej, skymningen har börjat ta form. Men sorgen är inte uppgiven, det finns också en tacksamhet. Han tog sig ur, det var en kamp, men han tog sig ur. Det finns lite solsken kvar. 

För över 20 år sedan sjöng Peter ”Det finns två sorters människor här i världen, dom som får stjärnhimlen när dom begär den, och som med självklarhet tar för sig var dag. Så finns det dom som får slåss för varje andetag”. Mörkret kan komma in, även om man bäddat sig i ljus. Mörkret kan komma in i leendet, i kramen, i kärleken. Man är sällan riktigt säker, men man får tänka på de ögonblick då det inte är där. Peters vän, musikjournalisten Lennart Persson, gick bort i sviterna av cancer 2009. Samma år fick han själv beskedet att han hade drabbats av cancer. Denna jävla cancer. Senaste skivan tar itu med allt som hänt, och en känsla som sprider sig genom hela skivan är acceptans. Går det inte rätta till och går det inte förändra så måste man på något sätt acceptera det. Bakom kvällen finns en morgon, en kram. 

Peters låtar ställer ofta mycket frågor. Sången dom spelar när filmen är slut är en av mina personliga favoriter. Peter sjunger ”Måste vi slåss i veckor för att älska en dag” och kanske är många relationer så. Kanske genomgår många förhållanden den fasen. Men det är inte lätt att åldras i en gnagande känsla som samlar kroppen med en enda fråga - är det här verkligen allt? I slutändan är ofta elden större än tvivlet, problemet är vägen till den insikten. Man måste kunna riskera världen för att kunna leva i den. Ibland går man sitt livs rond varje dag. Peters texter behandlar ofta kärlek, på ett ofta längtande sätt men också melankoliskt, brustet. Han behandlar också mycket livsfrågor och förstås sorgen efter pappans död. Ibland låter han sångerna andas länge, låter dem växa sig fram, värka sig fram, som fina I mitt andra liv. Peters låtar har den förmågan att det känns som att han verkligen behöver få ut dem, att de är där av en stark anledning. Han vet vad han gör och vi vet det också. Peters musik är mänsklig och just därför känns den så nära. Så ärlig. Med ett budskap om att det finns tid att leva igen, tid att hålla oron borta.

Utanförskapsfertilitet

det finns partier som styrs av ulvar i ulvakläder
som hävdar att brottsproblematik ligger i etnicitet
istället för i utanförskapsfertilitet
som försöker styra landet med en järnhand
som blev till ett järnrör
där människor rinner av som smält is
där det finns personer som trängs i kroppar
på ett par få kvadratmeter
där det är många knutna nävar och ingen som sträcker ut
inte en hand, inte ett hus, inte en värld

du når sexet i snabba hastigheter
men kärleken rycks ifrån dig kilometer för kilometer
ett kallt klimat för ett allt tommare skal
det enkla i att alltid kunna nå andra
har fått oss att hamna längre ifrån varandra
vi behöver anstränga oss för att kunna leva
och ta tag i oss själva och ta tag i varandra
ge varandra en hand, ett hus, en värld

vissa försöker att se till vad behovet behöver
men det byggs inga broar ur murarna
byggs inga hjärtan ur stenarna
hos dig som står i ett kön utan tillräckliga rättigheter
värdet sitter inte i ditt kön eller i vad du heter
om du lever under jorden som papperslös eller om du har egenheter
som sticker ut

värdet sitter inte i materiella ting eller i din kroppsbehåring
jag är rädd för att det naturliga så småningom enbart kommer mötas
av förakt och förvåning
mitt i all internetmobbning och internetshopping
har vi glömt bort hur vi växer som personer
hur vi står ut bland flera miljoner
vi behöver öppna nävar och många som sträcker ut
både en hand, ett hus, en värld

Be with you

Kärleken porträtteras ofta orealistisk och sliskig på film. Det är tråkigt när man själv söker det fina i vardagen och tänker att det är någonstans där den fina delen av kärleken finns. De där kramarna mitt i natten, den där extra långa gemensamma sömnen varje ledig helg, varje helg mitt i veckan, varje ögonblick av värme en kylig vinterdag. Be with you skildrar kärleken som vi alla vet den, de små detaljerna som fyller hjärtat. Men här finns också en sorg. Vad varar väl för alltid?

Mio dör vid 28 års ålder och lämnar sin man Takumi och son Yuji ensamma kvar. Innan sin död ger Mio sin son en bilderbok som skildrar historien om en mamma som efter sin död återvänder till sin familj under regnsäsongen. När regnsäsongen börjar möter Takumi och Yuji en kvinna i skogen. Kvinnan förefaller sig vara Mio men hon minns ingenting själv av varken maken eller sonen. Hon ber Takumi berätta hur de träffades, hur de blev kära. Hon vill veta hur det kändes då när hon blev förälskad och få känna samma sak en gång till. Hans version följer och deras liv förändras i takt med det han berättar, men hur länge varar deras liv tillsammans den här gången? 

Filmen präglas av tillbakablickar över ett vackert bildspråk. Musiken är stillsam men hoppfull och den både smeker hjärtat och sliter det itu. Be with you skildrar kärleken men minst lika mycket sorgen som kommer ur den. Både Takumi och Yuji känner skuldkänslor över Mios död. Livet har gått vidare, men det går inte lika rakt längre. När Mio återvänder reser sig livet allt stadigare, men är det bara något tillfälligt som håller det uppe? 

Filmen är ett vackert porträtt av sorg men också ett sökande efter förlåtelse och förståelse. Att försonas i en kärlek som sträcker sig ända till döden. Ett barn som tror på sagor och magi. Två vuxna som vet hur grym verkligheten kan vara. De två världarna möts. Kärleken känns äkta i scener där två frusna händer delar samma ficka eller när de två kära möts på ett fält med tusentals solrosor. Alla gör väldigt bra ifrån sig i sina roller och det bidrar till att allting känns så nära, att det fantasifulla blir trovärdigt. Lyckan har ett slut, men i ögonblick är den oändlig.

Kraven och pressen i att visa upp sig

Tyvärr är utseende något som får många att vilja svälta bort och hata sig själva. Många skuldbelägger även de som visar sin kropp på internet. Däremot måste man se alla krav och all press som ligger i beslutet att visa upp sig. Det är tragiskt att allt yngre tvingas ta av sig tröjan, linnet och behån, men samtidigt är kanske osäkerheten störst då, och den har växt väldigt mycket de senaste åren. När jag växte upp var många oroliga över att vara för stora och det var oftast de lite större som fick de värsta glåporden. Det finns mycket förväntningar i ett utseende. Då, i mitten och slutet på 90-talet, så fanns de där, även om det har blivit värre sen dess. Troligtvis mycket på grund av internet. 

Det är också fortfarande allt för många företag som säljer sina produkter genom att använda lättklädda personer, främst kvinnor. Visst om det är schampon det gäller men det är sällan man går runt naken med högklackat. Om man klagar hos stora företag som väljer att marknadsföra sig genom att objektifiera så visar sig ett annat problem, är det en tjej som klagar på hur kvinnor framställs i diverse media så är en vanlig kommentar att hon bara är avundsjuk och har för mycket fritid medan om en kille skriver något liknande så blir det nästan enbart beröm och ofta kommentarer som "Kul att du är kille och skriver detta!". Det är klart att människor ska få vara både nakna och smala men det blir fel om någon annans värde samtidigt sänks för att den inte är smal eller naken. Man måste värderas utifrån andra aspekter. Människor ska få se ut på ett speciellt sätt, men då får det inte vara fel att se ut på ett annat.

Tajtlajns reklam på Facebook

För ett tag sedan så firade sportfiskebutiken Tajtlajn i Kållered sitt tvåårsjubileum genom att anlita två lättklädda kvinnor som skulle servera besökarna. Ägaren Christian Mattsson försvarade tilltaget i Mölndalsposten med att säga ”Vårt jubileum ska vara ett kul evenemang och tjejerna är snygga och har stora tuttar. Orakade gubbar vill ingen titta på”. Tyvärr är det till viss del sant, det är vad många vill se och även om inte alla accepterar att det är så, så är det allt för få som gör något åt det. Däremot hade det varit väldigt enkelt av Christian Mattsson att själv försöka förändra hur samhället ser ut istället för att locka besökare till sin butik genom att visa upp kvinnor utan kläder. Jag vet inte riktigt vad nakna kvinnor har med sportfiske att göra. Antagligen väldigt lite. 

Samtidigt är kvinnlig sexualitet fortfarande väldigt objektifierad men de som sedan objektifierar sig själva blir genast skuldbelagda och kallas både horor och slampor. Följer man samhällets uppmaningar så skuldbeläggs man för det också. Det gör mig faktiskt väldigt förbannad. Människor blir väldigt pressade av hur de ska se ut, många tror att man växer ifrån det, men har kraven och pressen växt för långt in så följer de med en långt upp i åren. 

Ytans största funktion är att den särskiljer oss och binder oss samman med andra. Jag blir lycklig av att se någon och känna igen personen. Se den åldras. Ändå kommer många med kommentarer om att deras sambo har blivit en fet kossa som inte är lika välformad som för tjugo år sedan och att de funderar på att lämna denne. Det är väl klart att man inte ska sluta bry sig om sitt utseende i ett förhållande, men när det ytliga verkar vara så otroligt viktigt undrar jag vad som finns kvar i längden. Vad händer vid till exempel graviditet eller när kroppen förändras naturligt? Man åldras och kropparna och utseendet förändras, men finns det tillräckligt med kärlek så överlever den det. Det kommer jag alltid att tro på.  

Utseende är något som förändras med tiden. Alla dras vi med. Jag önskar bara att företag slutar upp med att sälja produkter genom att objektifiera människor i mer eller mindre märkliga sammanhang, och jag önskar att de allra flesta ser till vad kroppen klarar av snarare än hur ser den ut. Det är fantastiskt att kunna föda ett barn och självklart kommer kroppens utseende att förändras av det, men jag ser inte riktigt problemet i det. Se möjligheterna med kroppen, gör den inte till hinder, skuldbelägg den inte.

Om Anna Järvinen och vackert hopp

Framåt våren planerar Anna Järvinen att släppa sin fjärde skiva. Anna själv tredje var en avslutning på en trilogi. Nu börjar något annorlunda, något nytt, men också något som fortfarande är Anna. Jag började lyssna på Anna för tre år sedan. Hon fanns med mig på spårvagnen, på bussen hem från jobbet och hon satte ord på både kärlek och saknad.

Flera av texterna till Anna Järvinens första skiva Jag fick feeling skrev hon på tåget mellan Gävle och Stockholm. Resor, städer, möten med människor.  Inspirationen kommer antingen när man själv rör sig, när världen runt omkring en gör det, eller när någons värld närmar sig ens egen. Annas texter är speciella, men musiken gör orden naturliga. En poet som skriver med rösten. Jag vet få som kan sjunga lika romantiskt som Anna i rader som ”du verkar kunna göra allting till något” (Götgatan) och ”värm mig om ryggen” (Nattmusik). Det är som rösten som bryter en alltför lång tystnad, lågan i den nedsläckta kroppen, hoppet. 

Allra mest är det nog den drömska romantiken jag fastnat för hos Anna, de lekfulla texterna som dras mellan tvivel och dröm, hopp och liv. Närvaron i det som är svårt att nå. Kanske är det man söker något som funnits där hela dagen. Sluta leta, jag finns redan här. Samtidigt finns hela tiden det bräckliga i hennes texter, i Kom hem frågar hon ”vem ska annars se på mig?” för att senare sjunga ”hos mig är du verkligen overkligt fin”. Det känns ärligt på ett språk som inte förskönar. Det är alltid det ärliga som träffar hårdast. Särskilt dagar då jag känner mig mätt på mindre och när det känns som att ingen är till för en vardag som min. Då behövs känslorna som kommer ut genom musiken.

Jag vet inte vad som händer härnäst, hur Anna Järvinens framtid kommer låta, men det ska bli spännande att se vilken väg hon väljer. Anna gör de små detaljerna synliga. Det ömtåliga som bär det stora.