Jag vill be tomheten stiga upp och av, att det som runnit ut åter ska rinna tillbaks. Jag vill be värmen att aldrig hålla käften. Jag vill be dig ringa mig när du letar efter dig själv. Jag vill be dig att bryta den tystnad som växt sig allt för lång, som växt sig utanför kroppen och mellan oss, skapat avstånd. Jag vill be dem som glömmer hjärtat hemma men aldrig mobilen att fundera över vad det är som sitter i deras kropp. Mobilen är ingen kroppsdel. Jag vill be dina ögon att ha plats för mig, vill be mig själv att spetsa hjärtat och öronen när du pratar, att runda min mage när du ligger emot den. Jag vill be mina armar att vakta utsträcka när mina kommande barn klättrar i träd, jag vill be mitt hjärta att stanna kvar när de visar hur de kan cykla utan att hålla i styret. Jag vill be mörkret att aldrig växa i dem, att aldrig växa sig in i deras bröst, i deras röster, att aldrig knuffa undan deras ljus. Jag vill be tomheten stiga upp och av, att det som runnit ut åter ska rinna tillbaks.
Vill be marken att aldrig låta någons fötter gro fast i den, att ge dem en extra knuff åt de håll de vill ta sig. Vill be stressen att stå still och andas ut, be framtiden att alltid springa snabbare än det förflutna, även när den haltar. Vill be orden att inte fastna i strupen, att inte komma ut vid fel tillfälle. Jag vill be chansen att ruska om mig, vill be låtarna att lyssna på mig, natten att ligga vaken till oss. Jag vill be slagen att inte ta mig, vill be våra liv att räcka till. Jag vill be rynkorna att aldrig dra isär någon av oss, utan istället försöka binda ihop oss. Vill be stenarna i bröstet att bli broar ut. Jag vill be tomheten stiga upp och av, att det som runnit ut åter ska rinna tillbaks.
