Mor och Fars lilla Olle

Det talas om att vara delaktig i olika saker, men varför talar man aldrig om att vara helaktig i något? Inte bara vara en del av allt, utan vara en hel av allt, tillsammans med någon annan som också är en hel av allt. Hel behöver inte innebära att man är det ensam. En grej man borde vara en hel i är sina barns uppväxt. Man kan inte bara slänga bort den och hoppas på en ny några år senare. Just den här texten utgår från att det finns en mamma och pappa. Det finns många andra konstellationer som fungerar minst lika bra, men just den här texten utgår alltså från att det finns en mamma och en pappa. Nu är jag inte förälder själv så jag kan inte påstå att jag vet hur det är att vara just förälder, men genom andra kan jag ana. Ett föräldraskap ser dock så klart olika ut för alla föräldrar.

En del av barnens uppväxt och uppfostran lämnas bort till dagis. Exemplets dagis kan vi kalla Nyckelpigan. På Nyckelpigan finns det två vuxna som har hand om trettio barn. På vissa dagis ser det annorlunda ut, men det här är exemplets dagis. På Nyckelpigan finns det ett stort behov för de flesta barnen att vara på dagis. Ett fåtal har inte samma behov men är där ändå. Vissa av föräldrarna vill gärna att deras barn ska stanna ännu längre. Åsikten hör inte till det vanliga, men den finns där. Vissa av barnen har visat sig vara sjuka när de kommer till dagis men till dagis skulle dem ändå. Det kostar så mycket att vara hemma. Det kostar helt enkelt så mycket att vara förälder. Men man måste också tänka på kostnaden för barnet om hon eller han inte har närvarande föräldrar. Jag hoppas att det är ett fåtal som vill ha sina barn på dagis för att slippa vara med dem. 

Exemplets dagis överdriver och är värre än hur det ser ut på riktigt. Men tankarna finns hos föräldrar runt om i landet och till och med ett fåtal är för många. Jag har hört föräldrar prata som om de önskar att de kunde dra av sitt barn och hela sin familj på skatten. Många har inget alternativ utan måste ha barnen på exempelvis dagis under långa perioder, men jag tänker på de som har ett val. Naturligtvis är det dock alltid upp till föräldrarna. Men jag undrar varför många skaffar barn som de sedan inte har tid att umgås med. Det finns väldigt många olika exempel och vissa lösningar fungerar bra för en del och sämre för andra och med mina exempel menar jag inte att dra alla över en kam. Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Naturligtvis är det bra för barnen, i alla fall när de blivit lite äldre, att inte alltid ha föräldrar i närheten, men generellt sett så tror jag att det är bra att i grunden vara närvarande både psykiskt och fysiskt. Då menar jag inte bara med barnet utan även i hemmet så det inte blir så att en person får göra allt. Det är bättre med ett bådas problem, båda ordnar det-motto än bådas problem, den ena ordnar det-motto. Det får inte vara så att det bara är den ena parten som ser fläckarna på golvet eller i relationen eller att det bara är den ena parten som plockar ur diskmaskinen eller byter blöjor. 

Det finns statistik på att tre fjärdedelar av alla föräldradagar tas ut av mamman och att det finns en grupp pappor som inte tar ut några dagar alls. Varför det fortfarande är så har nog många orsaker, men det är som sagt föräldrarnas egna val. Har båda kommit överens om det och tycker det är bra så är det så. Oavsett hur mycket föräldraledighet man tar ut så tror jag, generellt sätt, att båda föräldrarna behövs i stor utsträckning. Man ska inte vara en del av en familj, alla ska vara en hel. Jag vill också tillägga att jag tycker det är tråkigt att så många tar upp mammakroppen när barn kommer på tal och det i meningen att den är osmaklig. Att föda ett barn lämnar spår och jag hoppas att de allra flesta tycker att det är värt det och att de allra flesta ska slippa kommentarer om sina kroppar. Det viktiga efter en lång graviditet borde ändå vara först och främst att barnet och barnets föräldrar mår bra.