Du via världen

jag följer din hud under klänningen 

jag vet precis hur musiken rör sig 

till din kropp 

jag är snabbare än ljuset 

men jämsides med tiden 

jag gömmer mig i tystnaden 

letar efter mig själv i orden 

jag försöker skrika mig in i musiken 

som du sjunger 

jag försöker skrika mig in i dina händer 

ditt ansikte 

jag skriker mot regnet 

men orden fastnar i de mötande dropparna 

och språket rinner iväg längs allén 

där alla gömmer sig i tystnaden 

letar efter sig själva i orden

letar efter varandra i det dem inte vågar säga 

letar efter sig själva i det som redan sagts 

Kent - Jag är inte rädd för mörkret

Det sägs att Kent tagit ett kliv tillbaka med nya skivan Jag är inte rädd för mörkret. Från tung elektronisk kyla tillbaka till skräniga gitarrer. Men det förflutna är inte så närvarande som många vill tro. Det känns som något man gärna säger om ett band man har tappat hoppet om, att de äntligen är tillbaka, att de sökt sig tillbaka till sina rötter. Men efter att nyhetens behag släppt så minns man inte så mycket av skivan. Jag kände så med R.E.M. och jag känner likadant med Kent. Däremot kan man kanske säga att Kent gör upp med sina rötter på skivan och ser tillbaka på sina liv. Texterna speglar ett kallare samhällsklimat, ungdomen har klarats av, socialismen är begravd och Jag ser dig tycks handla om Anders Breivik och terrordåden på Utøya. Det är ingen politisk skiva så sätt, men många av låtarna visar en sorts rädsla över hur det ska gå för barnen, för framtiden - var kommer ljuset in i allt det här? 

Musiken på Jag är inte rädd för mörkret är fortfarande bitvis elektronisk, dock är det inte fullt lika påtagligt här. Det som är mest utmärkande med melodierna är att det är väldigt lite som sticker ut, väldigt lite som känns. Jag kan ana något som fyller ut hålen i låtar som nämnda Jag ser dig och balladen Ruta 1 där Joakim Berg fint sjunger ”Du skulle ha lämnat mig förr eller senare och jag minns jag var som ett bortsprunget barn”. En låt som verkligen bryter mark är experimentella triphop-doftande avslutningen Hänsyn som klockar in på strax över tre minuter, även om låten i sig är mer spännande än bra. Jag önskar att barnen i Kent hittar tillbaka och bjuder på lite tuggmotstånd, på något som vill leda vägen istället för att vara nöjd med att vara någonstans i mitten. Medlemmarna i Kent gör gärna spännande saker utanför musiken, som stora presskonferenser, påkostade specialutgåvor och viner. Jag önskar att samma tänkande kunde prägla det viktiga för ett band, nämligen just själva musiken.

Laleh på Scandinavium

First Aid Kit - The lion's roar

För några år sedan så brevväxlade jag med Klara Söderberg. Hon avslutade sina brev med att citera John Lennon och ”You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one”. På internet länkade hon ibland till lite låtar hon hade spelat in. Jag minns att jag fastnade för Pervigilo som senare gjordes tillgänglig på deras debut-EP Drunken trees. Då trodde jag inte att First Aid Kit skulle bli så stora, men kanske är det så att världen kommer till en om man verkligen kämpar för det. Systrarna Johanna, 21 och Klara, 19 har verkligen skapat ett unikt uttryck av någonting gammalt. Deras musik blickar inte direkt framåt utan refererar gärna till äldre folkpop och country, men med sina röster skapar de något vackert som tar avstamp i andras erfarenheter.  
 
Den senaste skivan, The lion’s roar, är i grund och botten samma sak som de gjort tidigare, men i en något större skala. Utan att närvaron försvunnit. Duon låter aldrig ängsliga, aldrig som att de ifrågasätter sin plats i världen eller i sig själva, och när de starka rösterna möter 60tals-romantiska melodier låter det fantastiskt. Balladen In the hearts of men och countrypoppiga hyllningen Emmylou är två av de allra bästa låtarna ni kommer höra i år. Klara och Johanna sjunger fantastiskt var för sig men det är i rösternas möte det allra finaste finns. Tidigare har problemet varit att låtarna inte riktigt matchats duons röster, men här klingar samspelet mellan de vokala insatserna och musiken väldigt fint. Två röster präglade av svenskt vemod sjunger amerikanska drömlika sagor. Det känns som att duon inte tänker så mycket på hur de ska tas emot, utan mer att de känner efter och utgår från sig själva, vad de vill nå, nu när de första drömmarna redan är nådda. Jag hoppas att det här bara är början. Lägerelden sprider sig genom magen och ut i hela kroppen. Väldigt fint.

Till sist du

Det förflutna rinner inte iväg från oss, vi har möjlighet att gå tillbaka. Ha dragkamp med försvunna stjärnor, plocka upp det vi har tappat och laga det andra har haft sönder. Men allt som oftast är våra minnen övergivna områden, ljusår och åter ljusår ifrån våra kroppar. Vi vågar inte stanna upp av rädsla för att våra minnen ska hinna ifatt oss och förbi. Vi gör så mycket av rädsla och tror att i takt med att bilarna och hemmen blir större så kommer allt kännas bättre. Äkta glädje ska inte behöva utvidgas. Den glädje som kräver större och större utrymme gör människan mindre och mindre. Det är vi själva som skapar dessa övergivna områden, först våra minnen, sedan oss själva. Vi blir övergivna platser, förbipasserande, händer som stöter emot men som inte lämnar spår. 

Vi möter främlingar på kaféer, på spårvagnen och i spegeln. Vi möter dem i våra händer, i sängen, mot tänderna när vi kysser dem, mot kroppen när vi älskar. Främlingarna växer upp och blir till ord, kärleksförklaringar under uppeliggarnätter, alla får ett namn. Vi sitter rygg mot rygg med regnet, med solen, med snöflingorna. Genom alla årstider formar vi varandra till det liv vi drömt om att få. Vi lär våra kroppar att dansa med taket i fötterna, lär oss detaljer om varandra, var alla mjukhet finns, hur vi låter och rör oss i sömnen. Man lär sig så otroligt mycket av att se ens älskade sova. Det är på natten relationer förändras. Tidens gång. Vi skapar något som vi samtidigt blir så rädda för. Allt som finns utanför ens skinn och ben kan försvinna. Bara själen är säker. Minnen skapas bara av saker som kan gå bort, ta slut och ramla av. Men tidens gång gör att det är värt det. Allt är värt det. Vi måste låta någon annan komma in i vår rädsla. Till sist hittar vi minnen som vi vill ska hinna ifatt, det förändrar inte tidens gång, men det förändrar oss.

Klädbytardagen

Klädbytardagen 2011

Bara för att man är trött på sina kläder så behöver inte det betyda att man behöver ha mer kläder eller ens nya kläder. Det är många som köper så mycket nytt att plaggen bara används ett fåtal gånger. Det känns som att begäret är större än behovet i många fall. Men att uppdatera något behöver inte betyda att man köper nytt. Begagnat kan många gånger kännas minst lika fräscht! Den 21 april arrangeras Sveriges största klädbytardag på över 60 orter runt om i landet. Du tar helt enkelt med dig några av de plagg du tröttnat på, trots att de är fräscha och fina, och byter på plats mot plagg som någon annan tröttnat på. Valutan på klädbytardagen är klädbytarbrickor som du får när du lämnar in dina plagg på plats. Det blir en win-win-situation för både miljö och människa. Så sluta sucka över dina gamla kläder, börja jubla över någon annans!

Besök gärna Naturskyddsföreningen för mer information.

Klockor från WeWood

Allt färre använder armbandsur numera och har istället koll på tiden via mobiltelefonen. De som fortfarande vill bära tiden på armen har fått ett både vackert och hållbart alternativ i form av Italienska WeWoods klockor. Under mottot "Vi återställer Moder Jord, en klocka i taget" gör WeWood klockor av återvunna golvplankor och samarbetar dessutom med American Forests. Samarbetet gör det möjligt att för varje såld klocka plantera ett träd i Nordamerika. Själv har jag alltid tyckt om trä som material även om jag funderar på hur väl de står emot yttre påverkan såsom regn och snö. Alla klockor kostar runt 900 kronor och går att köpa på bland annat Adisgladis och från WeWoods svenska hemsida.

"Vi stod på en liten scen mitt bland alla resenärer..."

Foto: Marcus Ekholm

Fisherkings är ett band från Göteborg. Bandet består av Henrik Berg och Stefan Rasmusson. Tillsammans har de spelat musik i flertalet år och projekt. Henrik är också sångare i rockbandet The Rumble. Fisherkings låter mer avskalade, mindre energiska och kanske lite närmare, och så har de ambitionen att ha riktigt roligt. 

Hur startade ni?
- Det började med att vi flyttade in i ett kollektiv med bandet Taxi Noir för tio år sedan och sedan dess har vi spelat ihop till och från. Att spela akustiskt har alltid legat oss varmt om hjärtat, även om det aldrig har varit ett självändamål, ibland bara på grund av brist på replokal. Med Fisherkings har vi låtit den enkla avskalade, akustiska känslan blivit själva kärnan i musiken.

Jag har läst att när ni började med Fisherkings var ambitionen att bara ha kul, känner ni fortfarande så? Eller har ni några mål med bandet?
- Att spela musik och jamma har alltid varit en del av umgänget och Fisherkings växte fram ur detta, men nu är målet att få spela live och släppa en singel.

Vad lyssnar ni själva på och hur mycket speglar det soundet hos er?
- Vi har båda väldigt bred och ganska olika musiksmak men vi vill gärna att alla influenser ska få komma fram! Vi vill alltid vara öppna för nya idéer.

Hur går själva låtprocessen till? Vad utmärker en bra låt?
- Låtskrivandet brukar gå till att vi jammar massa på en idé och testar oss fram en del tills det låter bra. En bra låt är en som förmedlar en känsla som alla kan förstå, glädje som sorg.

Hur låter en typisk låt med Fisherkings?
- Det som vi tycker gör Fisherkings låtar speciella är att de kan skilja sig ganska mycket sinsemellan, men en röd tråd är att de har samma avskalade ljudbild. Ett rockband ska ofta ha en speciell stil där alla idéer sällan passar in, men när man bara är två personer är det lite lättare att vara flexibel.

Tror ni det är lättare att göra bra musik utan krav eller några direkta ambitioner? Att mer framgång kan sätta stopp for kreativiteten?
- Så länge det är roligt så kommer vi fortsätta att vara kreativa. Det är klart att det tar lite tid från låtskrivandet om man är ute och spelar mycket exempelvis. Just nu har vi tid att ge låtskrivandet högsta prioritet. 

Vilken är er största spelning hittills?
- Den största vi haft hittills var när en vän bokade oss till en spelning på Göteborgs centralstation. Vi stod där på en liten scen mitt bland alla resenärer och förgyllde stämningen en fredagseftermiddag!  Annars har vi mest spelat på lite mindre ställen, såsom Mitt Andra Hem på Andra Långgatan.
 

Vad har ni för åsikter om nedladdning? Är det svårare idag, tror ni, för mindre band i alla fall, att både nå ut och tjäna pengar?
- Vi tycker att nedladdning är helt okej och man får gärna ladda ner vår musik, men man får ju gärna köpa den också förstås! Vi känner att vi mest vill släppa en skiva för att locka folk att se oss live, och om man vill tjäna pengar som musiker idag så är det livespelningar som gäller, men det är ju trots allt det roligaste också.

Vad tycker ni annars om musikklimatet i Göteborg? Är det en bra stad att växa i som musiker?
- Ja, det känns som att man har ganska hyfsade möjligheter att fixa spelningar i Göteborg. Om man ligger på i alla fall. Det känns också som att vår musik passar bra i många olika sammanhang, så absolut!

Vad händer härnäst?
- Just nu siktar vi på att bli klara med vår EP så fort som möjligt. Den kommer antagligen att släppas digitalt. Sen vill vi så klart spela live så mycket som möjligt!

Du kan lyssna på Fisherkings på deras officiella Facebook-sida eller på deras Myspace. 

Parallella liv

En av de viktigaste sakerna jag lärt mig är att röra mig i takt med vad som händer mig psykiskt. Kastar sig känslorna någonstans så bör man inte vara helt stilla fysiskt. Rör sig hjärtat måste benen följa efter. Man bör följa livet man vill nå och stanna upp när livet kröker sig åt fel håll. Ett problem växer aldrig förbi, det fortsätter växa, sida vid sida med livet. Det växer in i kroppen, ut i vardagen. Det känns vanligt att man är medveten om problemet men väljer att begrava det bakom blod, artärer, vener och ben och vänjer sig vid doften från det man försöker förtränga. 

När jag flyttade till Mölndal för snart två år sedan så hade vissa delar av mitt psykiska liv redan rört sig någon annanstans och det fungerade inte alls. Det kändes som att jag levde två parallella liv, helt skilda från varandra. Som om jag bestod av ett antal olika ögrupper, inom flera mils radie. Det handlar egentligen bara om att vara och känna på samma plats. Man kan inte skaffa hjärta för en kropp man inte har och tvärtom. Växer och känner man på två olika platser så växer också två olika liv ut, två olika möjligheter, två olika vägar. Man kan bara gå en. Ibland behöver man stanna upp innan man kan växa vidare annars växer problemen in i en, fyller ut och påverkar allt från prestationsförmåga till ork och lust. Jag vill inte ha två olika liv. Liv som snuddar vid varandra då och då, men i övrigt växer avskilda. Där ett verkar som en avlastningsplats, där allt jag aldrig gjort, alla vägar jag aldrig gått, alla människor jag aldrig kommer möta samlas i en hög.