regnet stiger vid masthuggskyrkan
bara en svensk storstad
kan vara så överbefolkad
och samtidigt kännas så ensam
man kan vara för långt bort
genom att vara nära
tiden här har aldrig gett mig några frågor
aldrig ställt några svar
varje gång jag försöker begränsa staden
lyckas jag förstora den
jag går alltid för långt
innan jag vågar ta första steget
varför slutar mitt hjärta aldrig att knarra
är tyngden av alla känslor för stor?
himlen sinar ut
det finns en likhet mellan tystnad och döden
det är det vi inte pratar om som går bort
det vi glömmer
så länge vi minns är det som är fysiskt dött
inte psykiskt borta
löften blåser inom oss
hur gammal är din själ?
kommer vi psykiskt gå bort från varandra?
kommer framtiden väga mer än det förflutna?
kommer jag bara bli ett tomrum med vacker utsikt?
barn? två namn på dörren?
ska någon bli en del av våra kroppar
och växa upp till en egen kontinent?
låt ögonblicket komma ikapp
låt det fånga oss
innan det sinar ut
dagen övergår i drömmar
människor, språk och platser
blir en del av det förflutna
förfluten du
förfluten jag
här är du någons hemland
här kan någon ditt språk
i natt är du för långt bort
även när du är nära
luften kippar efter dig
när jag tar upp en vattendroppe
lägger den mot ditt öra
låter dig lyssna
på havet
som sinar ut
