Om vargjakten

Ett svar på debattartikeln Hjälp oss att bli av med vargen som är publicerad på Aftonbladet.se

Om Facebook och relationer

Jag läste att Facebook lätt kan förstöra förhållanden, särskilt när man nyttjar sidan till att lägga till människor man bara delat en öl eller en krogtoalett med eller någon som man kanske haft ett kort samtal med. Många menar att Facebook lätt leder till svartsjuka, särskilt när partnern börjar undra vilka alla nya människor som poppar upp är. Jag tror inte att det är relationsfrämjande att lägga till hur mycket människor som helst och berätta allt som händer för alla. Det är inget fel att lära känna fler människor, men är det verkligen människorna man lär känna eller är det bara fler gilla-markeringar som tar plats i ens liv? 

Både relationer och livet i sig handlar både om att öppna upp och att utesluta och ju längre livet blir desto mer utesluter man. Det är som en stad som byggs bort istället för upp. Kanske inser man att livet inte är en stad där alla husen står pall om stommen är byggd av enbart bekräftelse. Jag tror på öppenhet inom relationer, men jag tror inte man ska hålla relationen öppen för alla utomstående. Det ska inte vara ett helt slutet rum, men vissa saker får gärna vara privata. Människans jakt på bekräftelse är ett av de största samhällsproblemen idag. Det finns människor som blir nere bara för att ingen kommenterar deras blogg eller uppdatering på Facebook. Det är enbart tragiskt. Man kan inte leva efter hur andra värdesätter ens liv. 

Jag vill lära känna människor genom en ömsesidig kommunikation och inte genom något ensidigt bekräftelsesökande. För övrigt behöver svartsjuka egentligen inte vara ett problem, det handlar mest om att möta den och prata om den. Försvara inte svartsjukan, låt den försvara sig.

Åsa Grennvall - Elfriede - en dystopi

Det är lätt att se likheter mellan nobelpristagaren Elfriede Jelinek och Elfriede Anderson, huvudperson i Åsa Grennvalls nya album Elfriede - en dystopi (Optimal Press, 142s).  Jag vet inte riktigt hur man ska tolka anspelningen, men sett till namn, utseende och sociala problem så är den tydlig. Elfriede jobbar på ett stort företag, hon har ett av de största och finaste kontoren på hela arbetsplatsen. Hon har tre vuxna barn som besöker henne en gång i månaden, men de har ingen direkt kontakt. Hon känner att hon är en dålig mor, men hon hoppas att barnen ska se henne som ett ”funktionellt näringsrikt värddjur de levde i ett tag för att sedan gå vidare med sina liv.” 

Elfriede verkar inte ha något sunt förhållande till någonting, varken till livet i sig, till hennes medmänniskor eller till sin egen person. Hon konstaterar att ”ju mer jag umgås med människor desto ensammare blir jag.” Hela tiden återkommer Elfriede till mörkret, sitt eget och andras, ett mörker som inte går att rensa bort. Samtidigt säger det mycket om samhället, där det är helt förkastligt att sitta ensam på julafton, eller att inte glädjas av sin egen födelsedag. Det är inte alla som växer ur sitt mörker, som man förväntas ha gjort när man fyllt 50. 

Elfriede gräver och gräver i mörkret, men hon hittar inget ljus. Förutom i en tanke om en magisk busshållplats - om man gick av där så skulle man försvinna. Det är det hon önskar allra mest, men hennes självmordstankar blir aldrig mer än just tankar. Hon härdar ut. Existensen fortsätter. 

Åsa Grennvalls tecknarstil känns igen, även om jag tycker att böckerna efter Cynisk romantiker är mer samhällsgranskande än de tidigare. Kanske var Cynisk romantiker slutet på en mer självbiografisk period. Jag var rädd att Elfriede skulle kännas för överdriven med sin pessimistiska livssyn, men Grennvall går aldrig över gränsen. Överlag är det en fantastisk bok, Åsa Grennvall berättar alltid någonting med sina böcker, det är sällan särskilt ljust, men mörkret behöver också berättas. 

"En ventil för hålen i själen"

Mattias "Mäbe" Johansson, 35, är sångare i strömstadsbandet Mäbe. Förra året släpptes debuten ...söker lögner får sanning till svar. Bandet, som förutom Mattias består av gitarristen Günter Ohlsson och Kent Andreásson på bas, spelades bland annat flitigt i P3. I slutet av november hoppade trummisen Kalle Karlsson av bandet, men en ny skiva är på gång. Jag bad Mattias att avslöja lite detaljer om inspelningen.   

Hur har inspelningen av nya skivan gått?
- Den har gått väldigt smärtfritt. Vi har överlag vart mer ”spontana” och gjort saker mer ”där och då” och varit kreativa på plats. Vi tillbringade fem dagar i Athletic Sound Studio i Halden, Norge med Kai Andersen, som tidigare jobbat med bland annat Madrugada, Motorpsycho och CC Cowboys. Där spelade vi in grunderna med trummor, bas, gitarr, flygel, orgel med mera. Studion är helt analog och är i sig självt otroligt inspirerande. Kreativiteten finns inrökt i väggarna där och några av idéerna som hamnar på skivan föddes där. 

- Sedan har jag fortsatt att spela in sång med Jonas Beijer i Salong Ottillia i Trollhättan under några veckor. Jonas spelade in förra skivan och även allt vi gjort innan dess och jag litar väldigt mycket på hans omdöme när det kommer till min sång, så han har varit till stor hjälp som vanligt. Det var samma där, känslan var viktigare än det rent tekniska. Det finns sångspår på skivan som är en hel låt på en tagning. 

Vad har du för förväntningar på skivan?
- Resan har varit lika viktig som målet i det här fallet, antar jag. Jag har helt enkelt velat göra en skiva med så starka och varierade låtar som möjligt. Helheten är på så sätt viktigare än delarna, för målet har varit att varje låt ska skilja sig från nästa men ändå hålla sig inom bandets sfär. Så mina förväntningar på den är nog förmodligen större än någon annans och jag vill känna att jag har gjort en tidlös platta som jag själv kan lyssna på i 10 år från nu. Sedan vad andra förväntar sig har jag ingen aning om. Givetvis hoppas jag att så många som möjligt får chansen att höra och gilla den, men jag kan bara tillfredsställa mig själv i det fallet.

Hur skiljer sig den nya skivan från debuten?
- Framförallt produktionen är markant annorlunda med tanke på att den är analogt inspelad och allt du hör på plattan är ”riktiga” instrument. Man kan se den som en motreaktion på första skivan antar jag, då vi var extremt anala med att få varenda liten grej perfekt och exakt. Om första skivan var maskinell så är den nya betydligt mer mänsklig och spontan. Jag gillar första skivan också så klart men ville inte göra på samma sätt igen. Mycket av grejen för mig är att vara kreativ och testa olika saker med det här. Sedan om låtarna skiljer sig är väldigt svårt att avgöra för i min värld är alla låtarna olika, men just nu är den nya skivan bättre i mitt tycke. 


Jag, som själv skriver, funderar ofta på hur personlig man vågar vara, hur mycket av dig själv finns i dina texter?
- Skriver man personligt känner ofta människor igen sig har jag märkt och dom applicerar texten på sig själva istället. Så på sätt och vis blir personliga texter mer universella. Jag har oerhört svårt att prata om texter och förklara dem för jag vet oftast inte ens själv varför jag skriver som jag gör eller ens varför jag skriver överhuvudtaget. Det är något som måste ner på papper och skrikas ut bara, och så länge texterna kommer är jag nöjd. Givetvis finns mycket av mig och mitt liv i dem hur som helst. Texterna blir en ventil för hålen i själen, antar jag.

Är det någon skillnad, på så sätt, från första skivan?
- Texterna innehåller andra ord och handlar om andra saker än på första... De får analyseras av andra.


När förväntas skivan släppas?
- Jag vet inte riktigt än men jag hoppas få mer klarhet i det snart! 

Besök gärna Mäbes hemsida för ytterligare information och nyheter kring bandet. Ni kan även följa Mäbe på Facebook. 

Kliv in med mig i mitt nya liv

I have followers in no less than seven different countries. Who probably all are Swedish speaking people, men ändå. Men ändå roligt att människor från både Brasilien och Ryssland följer bloggen. Spasibo, obrigada och tack! Annars så känns det lite sorgset att någon stal min väska på tåget till Skåne i förrgår. Väskan innehöll både dator och kläder. Även om det är värre att förlora en människa än materiella saker, så känns det ändå hemskt. Vid årsskiftet flyttar jag i alla fall till en radhuslägenhet i Eklanda. Det blir ett nytt liv som öppnar sig. Kliv in med mig.

Behind the scenes på varenda människa

Jag vet inte om det blir så mycket snö i år, vilket är bra både för SJ och för mig, i alla fall när jag tänker åka tåg, vilket jag planerat att göra en hel del i vinter. Men är det snö utomhus blir det ännu finare att göra saker inomhus, särskilt efter att ha varit ute i snön, så jag hoppas på både lite kramsnö och hållahandensnö. 

Men man skapar lätt ett antingen eller, och nöjer sig bara med att vara längst ut på någon av de två sidorna. Men det finaste kanske finns någonstans i mitten? De vackraste orden kanske står om inte mellan raderna, så över de gamla raderna, eller varför inte under de gamla raderna. Jag menar att man bör se det som inte finns än, för snart finns det kanske, och man bör se det som inte finns längre, för då kanske det återuppstår. 

Ju mer jag tänker på en människa som inte finns längre, både de som inte finns just för mig längre och de som inte finns just för någon alls längre, så återuppstår både hur de pratade med mig och sättet de var på. Tanken kan om inte uppfinna, så i alla fall återvinna. För övrigt hoppas jag att det återigen ska bli trendigt att gå behind the scenes på alla människor, det är trots allt där det vackraste finns. Minst.