ikväll är det det som jag inte har
och människor som är långt ifrån
som väcker starkast känslor och berättelser hos mig
vilket får det att kännas allt mer
att avstånd är något psykiskt och inget fysiskt i sig
avstånd mellan personer handlar
mest om hur nära man är varandra på ett känslomässigt plan.
de största problemen i relationer handlar väl också om det egentligen
att man inte kan mötas för att man är för långt ifrån varandra psykiskt sätt
jag kommer alltid tro på att man förklarar känslor och ageranden i relationer
för att undvika missförstånd
om man är arg eller besviken över något
så tror jag inte att man ska dra sig undan och inte svara personen när den försöker nå en
då är det så mycket bättre att säga att man är sur
att man inte kommer orka prata om det under en viss tid
vad det beror på och att man kommer höra av sig när man orkar prata om det
så personen faktiskt vet och inte behöver gå runt och oroa sig
jag kommer alltid att tro på öppenhet
och man behöver den öppenheten i de flesta relationer
en annan sak som behövs är att man låter saker ta tid
jag tycker om relationer som utvecklas långsamt
och jag tycker om att både
ge och få möjligheten att inte behöva säga saker på en gång
det borde vara en självklarhet att man alltid ska få säga vad man vill
men också själv få bestämma när man ska säga det
så man slipper höra "men säg nu då, varför säger du inget för?"
jag är så rädd för att hamna i avveckling
när jag vill vara i utveckling
jag vill uppleva och lära ett liv
uppleva och lära en annan människa
